skip to main |
skip to sidebar
Ivan symboliserade det gångna året på ett träffande sätt i morse.
Vaknar av ett hejdundrande liv i köket.
Störtar ut.
Där står farbror Ivan med en matpåse över huvudet.
Känner att året varit just så.
In i säcken.
Ät fort och mycket.
Gott är det!
Fastna och få Panik...
Året har trots allt gett oss mycket fint.
Många fina minnen.
Nytt kul jobb.
Biblioteket is da shit!
Råttan!
Ett stort lyckopiller i liten förpackning!
Slutar året med mitt livs första tapetsering.
Snyggt blir det.
Håller tummarna för att våderna sitter kvar....
Det hör väl till att allt julgodiset tar slut redan innan jul?
Visst gör det!
Va?
Tänkte väl det!
Gott var det också, rackarns gott till och med!
Hrm, måste alltså fixa nytt! Nu blev tiden lite knapp. Anar jag julstress? Kanske...lite.
...ha snöbollskrig med sonen.
...ta med varm choklad till skogen och fika på en snötäckt sten.
...springa ikapp med Märta.
...tända en brasa, gosa in under en filt med alla hundarna och äta julgodis.
...bara sitta på en köksstol och filura på viktiga saker.
Kan sammanfattas med att jag väldigt gärna skulle stanna hemma idag!
Vågar vägra julhets.
Ibland pumpar den upp men jag trycker snabbt ner den.
Paketen är inte klara.
Ingen mat är färdig, eller ens inköpt.
Städningen går som den brukar.... trögt.
Skit samma!
Myser runt i den nyfallna snön, söndagsmyser i soffan, luktar på hyacinterna och trivs.
Idag hugger vi gran och tänder ljus, äter alldeles för många saffransbullar och låtsas att vi inte ser smutsen i hörnen.
Trevlig söndag på er!
Ibland träffar man rätt.
Träffar rätt personer vid helt rätt tidpunkt.
De säger rätt saker.
Har vackra ögon.
Visar mig rätt.
Får mig att strukturera, stanna i bubblan, hitta ut därifrån, uppskatta det jag gör.
Hittar vilja, hittar kraft.
Återuppstånden.
(att få höra att man är önskad på andra jobb är ju väldigt trevligt och får en på samma gång att uppskatta delar av det jag har nu)
Känner mycket.
Känner för mycket.
Tänker framför allt för mycket.
Jobbet knäcker.
Närmar mig någon form av vägg.
Grinar.
Svär.
Förbannar.
Grinar igen.
Den skallige är herr Sensitive personifierad.
"Håller du på att ramma plyfan, gullet?"
"Jo tack, på ett ungefär".
Säga vad man vill men han får mig åtminstone att hitta nya ord på måendet!
I morgon tar jag nya tag och rockar fett i biblioteket igen.
Toppar med ett biblioteksmöte - lika efterlängtat som en stelkrampsspruta
Tänk att från och med idag så är jag mamma till två tonåringar.
Fantastiskt!
Det blir liksom bara bättre och bättre.
Har fina, underbara, roliga och helt fantastiska barn.
Makalösa.
Superlativen räcker inte till.
Är så sjukt stolt.
Som en tupp.
Sen är det ju som ett mirakel att barnen växer och blir äldre och jag fortfarande är 23.
Med värkande kropp, migrän och blöta skor landar jag hemma.
Då står sonen ute i regnet med jublande hundar och tennisbollar till höger och vänster.
Hjärtat slår en volt.
Helt plötsligt står vi där tillsammans och kastar.
In, tänd brasor.
Värme, vila.
Humöret stiger.
Dottern fixar mitt hår.
Ljuvligt.
Humöret stiger ytterligare.
Den skallige kommer hem med blommor och ny, fin vas.
Dagen blir bättre och bättre!
Tacksam är åter igen dagens ord.
Mitt under morgonpromenaden så kommer den.
Snön.
Stora, vita, fluffiga flingor.
Med den så kommer den första julkänslan.
Där står jag mitt ute i ingenting iklädd tofflor, pyjamas och dunjacka och känner värmen i bröstet och barndomsminnen välla fram.
Böjer nacken, sträcker ut tungan och fångar flingorna.
Välkommen vinter!
Som le grande fianale i min tipshysteri så kommer min favoritförfattare all times.
Tataatataaa!
Erlend Loe.
Barnböcker och vuxenböcker, spelar ingen roll.
Makalösa. Superlativen räcker inte till!
Jag säger bara Kurt! Kurt Kurt! Kurt!
Har ni inte läst böckerna om Kurt så gört! Fort!
Kurt och fisken, Kurt blir elak, Kurt quo vadis, Kurt kokar skallen och Kurt i Kurtby.
Tyvärr läser jag numera väldigt sällan vuxenlitteratur, hinner inte!
All lästid går åt till barn och ungdomsböcker under terminerna!
Så jag tar mer än gärna emot boktips av er så att jag kan njuta av en härlig bok när jag får ett par minuter över.
Bilderna är som ni ser väldigt snodda!
Det finns några böcker som är lite extra.
Lite mer.
Såna som man riktigt längtar efter att få läsa högt om och om igen.
Här får ni två tips som jag hoppas slinker ner i tomtens säck!
Sven Nordqvist bok Lisa väntar på bussen är en riktig höjdare!
Stig tittar ut av Ann-Christine Magnusson och bilder av Lars Winnerbäck är en annan raket!
Bara en liten stund senare, när jag har blåst runt i en stormby som liknar en orkan så kommer det.
Känslan att det faktiskt kan funka ändå.
Att jag funkar.
Jag vågar fortfarande inte hoppa från varken trean eller femman men ett språng ifrån bryggkanten är också ett språng.
Ibland bär språnget hela vägen hem.
... slut med sig själv, när man har tröttnat? Skulle kanske räcka med en veckas semester.
... för att få en enklare hjärna så att man faktiskt kan hänga med i hur man tänker? Alternativet att sluta tänka har slagit mig.
... för att klara av sockerabstinensen som är öronbedövande? All världens chokladkakor skriker mitt namn!
Tills jag kommit på svar så gör jag som Vera... drar nåt gammalt över mig! Äh, det gör jag egentligen inte heller. Jag drar nåt gammalt PÅ mig och går till jobbet!
Den första snön har kommit!
Sonen jublar. Äntligen!
Den skallige suckar och tänker snöskottning.
Dottern och jag tar ut hundar och de blir som barn på nytt!
Vera äter upp allt, har redan rensat uppfarten. Tack för det!
Ruben far fram som ett ånglok i lyckorus och Märta fångar alla sonens snöbollar!
Farbrorn bryr sig inte... vill helst gå in och lägga sig framför brasan.
Det får han!
Själv gör jag årets första snöängel!
Pyntat var det här!
Olivträdet är pimpat så snart är det jul!
Doften av apelsiner, pepparkakor och såpa ligger tung här hemma.
Saknar bara snö!
Fyra år.
Minns hösten när min enda räddning var att promenera långt och länge med Märta.
Pratade för mig själv, grät och gick med Winnerbäck i hörlurarna.
Elegi.
Hösten när cancern vann över oss.
När lycka och sorg var så nära varandra.
Lycka över att hon fanns och sorg över att hon försvann.
Hösten när jag förlorade en mamma, barnen en mormor.
Bästa mamman och mormodern.
Vi förlorade så mycket mer än så....
Ord räcker inte till.
Ont.
Trodde inte att jag skulle klara det. Trodde inte att jag skulle överleva.
Jag gör det.
Det går.
Minnen blandas med sorgen och minnena är vackra, varma och ömma.
Hon är fortfarande mig nära.
Idag tänder jag ljus. Många ljus.
Går ut i stormen och låter vinden torka mina tårar.
Idag går vi samma stigar igen, Märta och jag men ny musik spelar tröstande i öronen.
Somliga saker ska man nog egentligen vara tyst om.
Jag är dålig på det!
Somligt skäms man över men säger ändå.
Som att Ruben har rymt 2 gånger på en vecka .
Del 1. Telia kollar ledningen som legat i 3 år ute över tomten. Stänger inte grinden. Sonen släpper ut hundar. Tjoho sa Ruben!
Sonen ringer gråtande. Jag och dottern shoppar i stan. Den skallige lämnar jobbet. Jag och dottern lämnar stan.
Sonen fångar honom på grannens trappa.
Skönt, lyckligt slut osv.
Trodde jag!
Del 2. Idag tänkte jag vädra lite när jag hämtade ved.
Bra tänkt.
Hundarna sover i sovrummet
(trodde jag)
Märta öppnar dörren.
Hon är bra på det!
Vips så är han borta igen!
Hittade honom efter en kvart av vånda, oro, rop, gråt och svordomar.
Då passade det att lyssna tydligen!
Då kom han direkt.
Gick till och med fot hela vägen hem!
Nu ska jag träna mig själv på att stänga dörrar ordentligt och Ruben på inkallning!
För er som undrar så kommer han vanligtvis alltid som en oljad blixt när jag ropar.....
Förutom när han rymmer...
Då är han DÖV tills det passar honom!
Fick en ordentlig kyss av Ruben.
Gillar kyssar.
Den här var i hårdaste laget.
(idiotisk kvinna böjer sig fram, kommenderar puss till en yster bulle. Borde få dumhetsmedalj för det! Skyller på att pussen kom snabbare än väntat.... )
Fläskläpp är ordet.
Är just nu glad för att framtänderna fortfarande sitter där de ska.
Blir ingen bild till det här! Absolut inte. Näpp.
Morgonpromenad i svarta natten.
Stjärnklart.
Hundar som satelliter i blinkande reflexvästar.
Rök ur munnen och knarrande, glittrande frost.
Det är vackert nu.
Man kanske inte kan kalla mig genial när jag tittar på kameran och fullföljer tanken att rensa den från alla bilder....
Knapptryckarfinger redo.
Delete.
Borta!
Hoppsan, där ångrade jag mig visst...
Jävlar!
1000 bilder borta!
Behöver jag säga att det svider lite.
Tryckpåallaknappardukananna är mitt nya namn.
Blir tyst ett tag.
Allt jag skriver låter konstigt.
Har inte så mycket att säga.
Tomt.
Igen.
Återkommer när jag hittar flyt.
Idag tänder vi ljus, köper en ny blomma och låter minnen och tårar strömma fritt.
Känslighet och saknad är orden för dagen.
Råttan har idag/natt nästan skrämt ihjäl oss.
Huvudet började under natten att svullna.
Många tankar hinner passera.
Är lite av en hobbyveterinär så jag sa allergisk reaktion.
Kom ihåg det!
Ringer veterinär och de pratar om tänder, dubbla tandrader osv.
(han har inte tappat alla mjölktänder än)
Hua.
Operation, tänker jag.
Hua igen!
Huvudet har antagit dubbel storlek när vi anländer veterinären.
Liten råtta. Väldigt stort huvud.
Han är lika glad som vanligt.
Livet leker, kul att vara i stan, säger Råttan.
Allergisk reaktion säger veterinären.
Just det, tänker jag!
En spruta senare är vi ute igen.
Huvudet krymper snabbt.
Snart ser han ut som vanligt!
Är idag väldigt glad och tacksam över veterinärer och kortison.
Är även tacksam över att hundarna genom alla år har varit förskonade från sjukdomar.
Gör ont i själen när de är sjuka.
Nu är hjärtat fullt av kärlek och ögonen är trötta som tusan.
Tror jag ska inta ryggläge i soffan brevid Råttan.
Blir fint det!
Dagens irritation och dagens fråga.
Måste man ha möte om att man ska ha möte?
Känns väldigt ineffektivt om ni frågar mig!
Såna här makapärer känns som en nödvändighet för en förvirrad själ som jag.
Hur har jag klarat mig utan?
Jag kan numera själv bestämma vilket datum jag vill ha.
Tänker ha en lååång höst.
När jag har bra dagar så tänker jag behålla dem länge genom att vägra trycka på knappen och råkar jag någon gång ha en skitdag så trycker jag väldigt snabbt på knappen och vips så är den ett minne blott.
Känns fint det här.
Lite som att jag är allsmäktig.
Alla borde vara förunnad en likadan.
Känns livsviktig!
Ledig och hösten visar sig från sin vackraste sida.
Fantastiskt.
Tiden ska spenderas med bästa barnen och finaste hundarna.
Tummen upp för det!
Små saker som förgyller tillvaron.
Finns inte mycket som slår en bra lördagsloppis.
Glädje är man får prima grejer för en guldpeng eller mindre.
Burk för hundgodis, mugg till jagvetintevad, fat och såssnipa av Stig Lindberg höjer standarden på middagen och hatthållare till fönsterdekoration.
Inte illa alls!
Veckans feeling är helt klar.
Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Igen och igen och igen.
Himla tur att jag gillar pannkakor!
Att ruska liv i hela gänget vid kvart i fyra är inte det lättaste.
Att promenera i skogen utan pannlampa i mörkaste natten är ännu svårare.
Att göra:
*köp nya batterier alt en ny pannlampa!
*Sluta kliv upp så himla tidigt!
Är för tillfället väldigt glad att jag inte har ramlat ner i nåt skogshål och att jag hittade hem!
Om man äter lunch ute på restaurang och den är så äcklig att den inte går att få ner
och sen toppar det med att laga en middag som inte ens hundarna vill ha,
då måste man väl få äta chokladkulor tills man blir mätt?
Visst är det så!
Helgen har varit fantastisk!
Snart är det en ny.
Då börjar dessutom höstlovet.
Känns bra det här!
Byter gummistövlar mot klackskor.
Befinner mig plötsligt utanför min komfortzon men på ett väldigt trevligt sätt....
Borrelia!
Är svaret på höstens trötthet och diverse andra tråkigheter.
Märkte bettet, märkte utslaget, märkte symptomen.
Ignorera tänkte jag.
Ingen bra idé.
Ignorerade i 3 månader.
Väldigt dålig idé.
Nu är det penicillin i en månad som gäller.
Skönt att veta varför jag somnat klockan sju hela hösten.
Det tar man!
Saknas bara äppelknyckarbyxor.
När tjejerna löper så får man roa sig så gott man kan.
Ruben roar sig kungligt.
För övrigt så undrar jag varför mina nya kilon inte kan sätta sig på de ställen där jag verkligen vill ha dem.
De sitter på magen.
Mitt på.
Resultat: ser gravid ut...
Sit ups, here I come!
Ibland är det inte meningen men blir ändå.
Vera skulle vara dotterns hund.
La mig i så lite det bara går.
Hon blev min skugga.
Där jag är, där är hon.
Hela tiden.
Jämt.
Alltid.
Hjärtat svämmar över för min skugga.
Vad skulle jag ta mig till utan henne?
Att jag sen snubblar över henne ständigt och jämt, det är en annan historia.
Och att Råttan som skulle vara min blev dotterns själsfrände det är en helt annan.
Det blir i alla fall inte riktigt som jag tänker mig men hej vad bra det blir ändå!
Efter en iskall, blöt skogsutflykt så är jag tillbaka inne i fönstersmygen.
Nybryggt kaffe, turban kring huvudet, beundrande mina nya vantar som sonen gjort i slöjden (ser ut som kakmonstrets händer), tända ljus och Håkan Hellström på högsta volym.
Kan knappast ha det bättre.
I morgon är jag tillbaka i verkligheten.
Har faktiskt saknat jobbet.
Ganska så jättemycket.
Vet dessutom att jag har flera stora bokpaket som väntar på mig.
Blir nog som en fest.
Sonen kliver upp extra tidigt.
Fråga mig inte varför!
Lugnet råder i det lilla huset.
Morgonfrid.
"Mamma, får jag låna din dator?"
"Jomenvisst"
"Ska bara kolla vädret!"
(Vädret...vädret....herre gud... titta ut!)
Åh hur gammal är du då lille vän?
Hundrafyrtioåtta plus eller?
Pensionärspoäng på det!
Han skulle kolla när snön kommer.
Jublar och joddlar över att det kommer snö om en vecka.
"Det blir väl fint mamma?"
"Hrm"
"Väldigt mysigt tycker jag i alla fall!"
Vems son är du?
(Han är det absolut bästa jag har men vi har helt olika uppfattningar om vad som är mysigt!
Förutom när det gäller att bli kliade på ryggen.)
Varför tror jag att jag ska döden dö så fort jag går till doktorn?
Går väldigt sällan till doktorn av just den anledningen.
Varje gång jag har varit där så går jag i alla fall därifrån i den bestämda förvissningen om att jag snart ska dö.
Väldigt oroligt.
Inte kul alls.
Menar jag gick ju dit för att bli frisk.
Får inte riktigt ihop det här.
Det lär dröja till nästa gång....
Så där hundra år om jag får bestämma!
Kastade mig ut och lekte inte nudda mark i skogen (lätt nu... mycket löv).
Röda stövlarna på.
Kändes fint.
Trötta, snarkande hundar är som sammet för själen.
Lite kaffe och glass gör nog inte dagen sämre.
Dottern har gjort kolasås.
Blir väldigt bra.
Fick en fantastiskt dyr och fin antirynkkräm av dottern i födelsedagspresent.
Underbar. Får hyn att kännas som silke.
Elvan mellan ögonen blir till en etta.
Mirakel!
Brast ut i ett hipp hipp hurra för krämen och dottern.
Har av snålhet inte smörjt en endaste gång.
Döm om min förvåning när den väldigt lilla burken plötsligt blivit halvtom....
Misstänker till höger och vänster.
Likt Miss Marple smyger jag runt.
Anklagar dotter som mumlar att hon inte har några rynkor än....
Hrmm...
Jag är tveksam och gömmer burken....
Plötsligt börjar den skallige fråga efter burken!
Aha...hum...
Det var värst!
Värre än värst...
Har hittat tjuven!
Skallige mannen håller på att förvandlas till rynkfria mannen!
Nu är kampen mot rynkorna helt plötsligt en familjeangelägenhet och jag får glatt springa iväg och inhandla ett familypack!
bilden är snodd från topshop.com
Känns lite taskigt faktiskt.
Här har jag ekiperat mig för härliga höstpromenader.
Skulle till o med våga mig ut under älgjakten i min nya regnjacka och matchande gummistövlar.
Sen kommer den... förkylningen from hell.
Kommer inte ur sängen och ännu mindre ut i skogen.
Vad gör man?
Jo tack, jag har hela munderingen på mig inne.
Så det så!
(kan också vara ett tecken på att jag har varit hemma för länge och galenskapen har tagit grepp om mig, men det talar vi tyst om.... eller hur!)
Råttan växer så att det knakar.
Fortfarande inte vacker men en charm som kan knäcka det hårdaste hjärta.
Han håller dessutom samma tempo som bullarna i skogen...
Mycket bra jobbat Råttan!
Bild från i somras.
Bild nu.
Vill brista ut i ett fyrfaldigt leve för kanelbullen...
Hipp, hipp, Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaa!
Tänk om man kunde starta flera dagar med nybakta kanelbullar som bästa kollegan bjuder på redan på klockan halv åtta.
Hon är dessutom så pass bra så att hon bjuder på repris efter repris.
Jag åt nog 5 repriser och sen var jag ju inte sämre än att jag åt några till när det nu bjöds...
Jag kan fira kanelbullens dag flera gånger i veckan.
Gillar bullar av alla slag!
Söker min röst!
Förlorades igår vid 18 tiden någonstans i mellansverige.
Saknar den väldigt mycket.
Pratkvarnar blir tomma utan röst.
Något som jag däremot har mycket av är feber.
Om någon hittar en ganska gäll röst som ligger och skräpar i nåt hörn, skicka hit den!
Behöver den!
(Charader är bara roligt en kort stund.... om ens det.)
Hänger tvätt, föser ut löptikar, kokar te, byter glödlampor. Tänker glöd.
Höstglöd.
Sen kommer den.
Den där lilla klumpen i mjuka mellangärdet.
Då är det bara saknad kvar.
Och tomt.
Bemärkelsedagar och dödsdagar närmar sig. Är kluven nu.
Det är mycket nu.
Kantareller alltså.
Det är som en skattjakt i skogen.
Gillas skarpt.
Jublar högt i skogen. Skriker "Guula" för mig själv.
Blir stressad av all svamp.
Vill inte missa en enda.
Ilar runt med maniskt stirrande ögon och en dåres flin på läpparna.
Tur att jag inte möter någon.
En liten fråga.
Vad gör man av all svamp?
(trumvirvel)
.....Anna!
Hur många husmorspoäng är det på att göra egen yoghurt?
Jag säger att det är skitmånga.
Det riktigt skvätter poäng om det.
Då har jag alltså skyhöga poäng idag.
Den blev perfekt.
Undrar nu bara vad priset kan vara?
Kanske ett tjusigt litet förkläde? Ett par hudfärgade nylonstrumpbyxor eller rent utav ett par stödstrumpor? Kanske ett huckle att sätta på huvudet när jag går ut i stormen?
Ska precis gå hem från jobbet när jag stoppas av en liten flicka.
"Anna, Anna, går du på fötterna?"
Hrm, tackar som frågar. Ja... idag gör jag det.... Igår gick jag på knäna!
Ibland älskar jag verkligen mitt jobb! (faktiskt nästan alltid... barnen är sjukt roliga att umgås med)
Vill bara påminna er om en gammal favoritkompis i biblioteket... tatatadaa....
Musikfröken.
Hade någon glömt bort henne?
Tänkte väl det.
Nå väl, hon lever och har hälsan i behåll, har till och med fått extra krafter så här i höstmörkret.
Nu är det inte bara gitarrer som invaderar biblioteket titt som tätt.
Till min stora förtjusning så har även trumpeter hittat dit!
Herre jösses, vi bildar orkester! Jag slår lite böcker i bordet och leker trummis. Har dessutom en kazoo i skrivbordslådan någonstans. Dags att leta fram den!
Tjo alla spelemän! Här är en boktant som kan hålla takten.
Tatte tatte ta (eller nåt sånt)
Vaken sen flera timmar.... jag som förut sov hela tiden.....
Ville kanske egentligen vara vaken längre på kvällen men det går nog på ett ut...
(pensionärsvarning?)
Kaffe, promenad och farstubrosittning i det mörka diset. Inte illa.
Börjar dagen stilla.
Gummistövlar is the shit!
Mina sista blev uppätna... (de fiiina gula....snyft)
Önskar mina nya bättre lycka!
Älskar gummistövlar!
Passar till allt!
Alltså ett måste inför hösten. Lita på mig!
Ta en varm, solig höstdag.
Lägg till fyra ystra bullterrier och en råtta.
Pytsa i två toppenfina barn och en skallig, salsadansande man.
Därefter blandas nymålade rum med nyklippta gräsmattor.
Blanda i lite nyfödd kreativitet, nyvikta pappersrosor och tre skopor inspiration.
Rör därefter i lite nyköpta kläder, märgben och en och annan chokladbit...
Njut direkt!
Herr och Fru Migrän är och hälsar på igen.
De är inte välkomna.
Inte välkomna alls.
Hoppsan! Där brann min nya dammsugare.
Ska jag jubla eller dra en radda väl valda ord?
För er som undrar så valde jag det första. Det andra alternativet känns ganska tråkigt.
Uppiggande tabletter från hälsokosten. Funkar faktiskt. Jag är uppe och aktiv ända tills det är jättemörkt.
Äppelknyckarhundar. Stora och små.
Kul kurs som startar. Kan ge en boost åt viljan.
Bokpraten som vi startar den här veckan. Kul som attans men oj vad jag har mycket att läsa.
Mina fantastiska och underbara barn som är riktiga höjdare hela tiden.
Att jag äntligen kan få dra på mig tjocktröjor och raggsockor.
Att hela skogen är full av svamp. Hundarna är i finare form än någonsin. O jag med!
Råttan tappar päls.
Jag jublar. Dottern svär.
Hon gillar att kamma, fixa och styla.
Jag gillar naket.
"Om jag vetat att han skulle se ut så här så skulle jag inte velat ha honom, men jag älskar honom så det är tur ändå". Hon kan vara hård.
"Han har ju ändå en man av hår på huvudet och svansen är ju fin, tuppkammen på ryggen är ju också tuff, eller hur?" Positiva mamman.
"Hrmm". Dottern muttrar.
Helt ärligt kan ingen kalla honom vacker. Han ser ut som en rokokobyrå i framtassarna och en märkligt formad kropp men huvudet är fint om man inte öppnar munnen.
Men kul är han.... och snabb.... och väldigt,väldigt älskad.
Av detta kan man lära sig att det bästa i livet inte behöver vara perfekt.
Kan vara bra att veta!
Jag är vaken!
Håll i hatten.
Har inte ens gäspat än. Tro det om ni vill!
Klockan är över åtta!
Prisad vare hälsokosten!
Som en "safe" har jag även en apelsinfärgad klänning....
Godmorgon!
Tack o lov för att jag har mitt härliga gäng!
De lyfter min tillvaro. Alltid.
Morgonkaffe på trappen i dimman.
Lång promenad.
Morgonfnatt av olika kalibrar. Ivan lite lagom värdigt, Märta snabbt och intensivt, Rubbe och Vera så mycket de kan (o det är mycket). Råttan kör sitt eget race.
Makalösa allihopa.
Tacksam för att de finns.
De skingrar de mörka molnen som ibland tar över min hjärna. Gud vet att de behöver skingras!
Idag testar jag kosttillskott från hälsokosten. Jag tror på det. Kommer nog att vara piggare än piggast hela dagen. Kanske vaken till tio? Hoppsan, det var länge sedan. Vore skoj! Lite som en fest.
Ger tröttheten ett ansikte just nu.
Blek, glåmig och risigt, frissigt, dåligt färgat hår
I akut behov av en väldigt duktig frisör.
Kulörta kläder hjälper inte. Inte heller hinkar med kaffe.
Älskar delar av mitt jobb... varför fokuserar jag då på de dåliga bitarna?
Knäppt och energidödande.
Kanske till o med en aning bittert...
Hjälp!
Kanske är jag sjuk?
Kanske lider jag av nån mystisk sjukdom som gör att jag somnar så fort jag sätter mig?
Eventuellt är den smittsam... kanske bäst att vara hemma och sova några dagar eller år?
Kanske lider jag också av hypokondri?!
Orkade ni läsa ända hit så är ni tapprare än tapprast!
(Gör en sittande våg för resa mig går nog inte!)
Smaka på ordet. Semester. Seemeessteeerr. Smakar bra.
Att regnet öser ner så mycket att en gös precis simmade förbi gör liksom ingenting.
Det är alltid en bra dag för semester.
(Att dagen ska tillbringas hos tandregleringen med dottern och att semestern faktiskt är över redan i morgon, det glömmer vi nu. Eller vad säger ni? Kan kanske förta en del av glädjen.)
Helgens färg är vit och jag är det fortfarande.
Trappmålning har stått på agendan och jag har lydigt målat.
Hur många vinklar och vrår finns det i en trappa?
Ca 2 miljoner tror jag bestämt.
När jag sedan efter den andra strykningen inser att jag måste stryka trappan en tredje gång så är humöret inte på topp. Kanske till o med riktigt dåligt.
Sen kommer dråpslagen ett efter ett...
Skulle bli en lång lista...
Tar de två värsta.
Den skallige spiller färg i huvudet på mig, ingen liten klutt utan en rejäl skvätt!
Mycket snyggt!
Sonen tar med sig Ruben och ska kolla om trappan är riktigt torr.... det är den inte!
Mycket snyggt!
Äh, delar med mig av det tredje (men inte sista).
Sonen och Ruben märker inte att fötterna är fulla av färg.
Mycket snygga fot/tassavtryck i hela huset är resultatet.
Behöver jag säga att jag då slutade för dagen och la mig raklång i soffan med en stor chokladkaka.
Riktigt längtar efter att få måla vidare....
Ska bli skönt med helg.
Egentligen enormt skönt.
Kunde ha kommit en dag tidigare om ni frågar mig.
Råttan och jag brister ut i ett fyrfaldigt leve för helgen!
Hipp, hipp, hurra!
Mötte ett par himmelsblåa, visa, skrattande ögon idag.
Finns några människor man träffar som fastnar. Gör avtryck. Inspirerar. Värmer. En ynnest varje gång det händer.
Idag hände det.
Vilken kraft!
Jag bugar, bockar och är tacksam för att de himmelsblåa ögonen fick mig att se leken och lättheten som en vän och varmt välkomnna dem som en styrka.
Smyger ut tidigare än gryningen. Pannlampa, stora gummistövlar, pyjamas under jackan. Check.
Kallt. Höstfukt i luften.
Hundar som rasar runt i skogen. Jag i morgontankar.
Dagar kan knappast starta bättre än så här. Dagens kärlek är hösten.
Nu, stor kopp kaffe och njuta av trötta hundar och nystädat kök.
(jag är nästan äckligt effektiv i gryningen, synd att det avtar på kvällen.....)
När man är väldigt trött så kan man ju alltid pigga upp sig med ett par apelsinfärgade strumpbyxor.
Jag provar idag.
Förhoppningsvis ger det resultat.
Vore trist att somna klockan åtta ikväll igen.
Menar, jag är ju inte sju år längre....
Den skallige är väldigt snäll. Generös.
Köper en stålsträngad Fender till en tondöv girarrspelare som mig.
Jag övar.... flera timmar i sträck... blåsor på fingrarna men väldigt nöjd... sjunger högt.
Går iväg på toaletten och..... döm om min förvåning när gitarren är borta..... häck väck!
Mysterium.
Tills jag ser den skallige som med ett förnöjt leende på läpparna frågar varför jag tystnat!
Jo tack du, kanske för att du har gömt gitarren.
Akta dig!
När jag hittar den så ska jag gaffatejpa fast gitarren på kroppen och aldrig släppa den ur sikte, sen ska jag vägra stämma gitarren och dessutom yla till Winnerbäck på ett sätt du aldrig hört förut.
Huset är litet... hittar den snart!
Obs! Bilden är snodd från ordermusic.se. Tack och bock!
Orden fattas mig just nu.
Återkommer när jag hittat dem.
/ovanligt tyst pratkvarn
*Att huvudstaden i Nicaragua heter Managua.
*Att små och stora hundar kan samarbeta väldigt bra när det gäller märgben, den lilla pillar ut det godaste så att de stora kan sluka det väldigt snabbt.
*Att nyttiga kex bara duger som fågelmat.
*Att jag inte ens ska försöka måla lister i min fina klänning...den är inte fin längre....den är prickig.
*Att måndagar blir mycket bättre när de förvandlas till onsdagar, det gör de enkelt om man tar ledigt torsdag och fredag. Lycka!
*Att jag är en snål och gniden svampplockare, hatar när någon eländig typ har varit och länsat mina (observera mina) bästa ställen. Gud förbjude att jag skulle behöva leta!
Till saken hör att jag knappast äter svampen... det är ju bara plockandet som är kul. Märta instämmer, hon är en fena på att plocka.
*Att jag verkligen måste sluta släppa in leriga hundar på nyskurade golv. Kombon är inte såå lyckad, om man inte gillar att skura det vill säga.
*Att garderobsmarodören heter Vera. Inte Ruben som jag tidigare trott.
Vad har du lärt dig idag?
Nu har hoppet om att fortsätta vara bibliotekstant lämnat mig.
Sorg i hjärtat.
Gillar ju att vara bibliotekstant.
Nu återstår att se hur jag ska fördriva tiden i höst...
Den som väntar får se.
Kan ju bli kul!
Men det svider att jag inte ska husera i biblioteket, botanisera i nya böcker, småmysa bland bokhyllorna och lotsa nyfikna och läslystna barn till rätt bok (och ibland fel bok).
Jag hade ju nästan tänkt skaffa en passande plyschdress....nää, skoja bara!
Har varit tidernas jobb, får ni chansen.... prova.... ni kommer aldrig att ångra er!
Ska snutta runt i drygt två veckor till, sen blir det mot oändligheten och vidare (som Buzz Lightyear så vist brukar ropa).
