senare

Bara en liten stund senare, när jag har blåst runt i en stormby som liknar en orkan så kommer det.
Känslan att det faktiskt kan funka ändå.
Att jag funkar.
Jag vågar fortfarande inte hoppa från varken trean eller femman men ett språng ifrån bryggkanten är också ett språng.
Ibland bär språnget hela vägen hem.

Hur gör man...

... slut med sig själv, när man har tröttnat? Skulle kanske räcka med en veckas semester.

... för att få en enklare hjärna så att man faktiskt kan hänga med i hur man tänker? Alternativet att sluta tänka har slagit mig.

... för att klara av sockerabstinensen som är öronbedövande? All världens chokladkakor skriker mitt namn!

Tills jag kommit på svar så gör jag som Vera... drar nåt gammalt över mig! Äh, det gör jag egentligen inte heller. Jag drar nåt gammalt PÅ mig och går till jobbet!

Olika sätt...

Den första snön har kommit!
Sonen jublar. Äntligen!
Den skallige suckar och tänker snöskottning.
Dottern och jag tar ut hundar och de blir som barn på nytt!
Vera äter upp allt, har redan rensat uppfarten. Tack för det!
Ruben far fram som ett ånglok i lyckorus och Märta fångar alla sonens snöbollar!
Farbrorn bryr sig inte... vill helst gå in och lägga sig framför brasan.
Det får han!
Själv gör jag årets första snöängel!

1:a advent

Pyntat var det här!
Olivträdet är pimpat så snart är det jul!
Doften av apelsiner, pepparkakor och såpa ligger tung här hemma.
Saknar bara snö!

saknad

Fyra år.
Minns hösten när min enda räddning var att promenera långt och länge med Märta.
Pratade för mig själv, grät och gick med Winnerbäck i hörlurarna.
Elegi.
Hösten när cancern vann över oss.
När lycka och sorg var så nära varandra.
Lycka över att hon fanns och sorg över att hon försvann.
Hösten när jag förlorade en  mamma, barnen en mormor.
Bästa mamman och mormodern.
Vi förlorade så mycket mer än så....
Ord räcker inte till.
Ont.
Trodde inte att jag skulle klara det. Trodde inte att jag skulle överleva.
Jag gör det.
Det går.
Minnen blandas med sorgen och minnena är vackra, varma och ömma.
Hon är fortfarande mig nära.
Idag tänder jag ljus. Många ljus.
Går ut i stormen och låter vinden torka mina tårar.
Idag går vi samma stigar igen, Märta och jag men ny musik spelar tröstande i öronen.

Ruben gör byn del 1 och 2...

Somliga saker ska man nog egentligen vara tyst om.
Jag är dålig på det!
Somligt skäms man över men säger ändå.

Som att Ruben har rymt 2 gånger på en vecka .

Del 1. Telia kollar ledningen som legat i 3 år ute över tomten. Stänger inte grinden. Sonen släpper ut hundar. Tjoho sa Ruben!
Sonen ringer gråtande. Jag och dottern shoppar i stan. Den skallige lämnar jobbet. Jag och dottern lämnar stan.
Sonen fångar honom på grannens trappa.
Skönt, lyckligt slut osv.
Trodde jag!

Del 2. Idag tänkte jag vädra lite när jag hämtade ved.
Bra tänkt.
Hundarna sover i sovrummet
(trodde jag)
Märta öppnar dörren.
Hon är bra på det!
Vips så är han borta igen!

Hittade honom efter en kvart av vånda, oro, rop, gråt och svordomar.
Då passade det att lyssna tydligen!
Då kom han direkt.
Gick till och med fot hela vägen hem!
Nu ska jag träna mig själv på att stänga dörrar ordentligt och Ruben på inkallning!

För er som undrar så kommer han vanligtvis alltid som en oljad blixt när jag ropar.....
Förutom när han rymmer...
Då är han DÖV tills det passar honom!

Kyssar!

Fick en ordentlig kyss av Ruben.
Gillar kyssar.
Den här var i hårdaste laget.
(idiotisk kvinna böjer sig fram, kommenderar puss till en yster bulle. Borde få dumhetsmedalj för det! Skyller på att pussen kom snabbare än väntat.... )
Fläskläpp är ordet.

Är just nu glad för att framtänderna fortfarande sitter där de ska.

Blir ingen bild till det här! Absolut inte. Näpp.

Morgonstund.

Morgonpromenad i svarta natten.
Stjärnklart.
Hundar som satelliter i blinkande reflexvästar.
Rök ur munnen och knarrande, glittrande frost.
Det är vackert nu.

Dålig idé...

Man kanske inte kan kalla mig genial när jag tittar på kameran och fullföljer tanken att rensa den från alla bilder....
Knapptryckarfinger redo.
Delete.
Borta!
Hoppsan, där ångrade jag mig visst...
Jävlar!
1000 bilder borta!
Behöver jag säga att det svider lite.

Tryckpåallaknappardukananna är mitt nya namn.

tystnad råder

Blir tyst ett tag.
Allt jag skriver låter konstigt.
Har inte så mycket att säga.
Tomt.
Igen.
Återkommer när jag hittar flyt.

Känslorna på utsidan.

Idag tänder vi ljus, köper en ny blomma och låter minnen och tårar strömma fritt.

Känslighet och saknad är orden för dagen.

Råttan och skrämselhickan.

Råttan har idag/natt nästan skrämt ihjäl oss.
Huvudet började under natten att svullna.
Många tankar hinner passera.
Är lite av en hobbyveterinär så jag sa allergisk reaktion.
Kom ihåg det!
Ringer veterinär och de pratar om tänder, dubbla tandrader osv.
(han har inte tappat alla mjölktänder än)
Hua.
Operation, tänker jag.
Hua igen!
Huvudet har antagit dubbel storlek när vi anländer veterinären.
Liten råtta. Väldigt stort huvud.
Han är lika glad som vanligt.
Livet leker, kul att vara i stan, säger Råttan.
Allergisk reaktion säger veterinären.
Just det, tänker jag!
En spruta senare är vi ute igen.
Huvudet krymper snabbt.
Snart ser han ut som vanligt!
Är idag väldigt glad och tacksam över veterinärer och kortison.
Är även tacksam över att hundarna genom alla år har varit förskonade från sjukdomar.
Gör ont i själen när de är sjuka.
Nu är hjärtat fullt av kärlek och ögonen är trötta som tusan.
Tror jag ska inta ryggläge i soffan brevid Råttan.
Blir fint det!

Drives me crazy

Dagens irritation och dagens fråga.

Måste man ha möte om att man ska ha möte?

Känns väldigt ineffektivt om ni frågar mig!