Vill ligga nära, så nära som det går. Saknar närheten i kropp och själ och bara tanken på att aldrig mer få vara nära är för svår att tänka klart.
Helt plötsligt är allting så definitivt. Det finns inget kanske, senare eller om och nu står jag här så gott som ensam i hela världen och förundras över att allting ändå rullar på som förut. Människor som skyndar förbi och bilar som tutar och här står jag som i en egen bubbla och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Vilsen och förvirrad.
Ibland känns det som om det inte är på riktigt, som om det är en ond dröm som jag snart ska vakna ur men hur hårt jag än nyper mig i armen så försvinner inte det onda.
