Ett par berg och några dalar senare....

Det här livet som jag kallar mitt

tar sig sina egna vägar

I bästa fall sitter jag relativt säkert fastspänd

i nästa senario faller jag fritt genom luften

Armarna utsträckta likt vingar

Ryggen spänd

Utsträckt

Ny luft

Nya andetag

Nya loopar

Vackert

Rent

Skört och så obeskrivligt starkt

Ett äventyr

Andas in

Fyller lungorna med ren, frisk luft
hoppas på att landa mjukt
Dyker
Flyger

Återuppstår som tadadadaaaa.... Kurt. Eller typ precis den jag vill vara!

Censurerar mig hårt.

Allt jag skriver blir dravel.

Ord på en skärm.

Tomma.

Därför blir bloggen öde.

Död.

Försöker härmed återuppstå.

Livet just nu består av förändringar, vacker höst, smala ben och stora skor, en mental brottningsmatch mot bängbulor och varma kramar av nya själar.

Det är kramarna jag tar med mig.

Valet är viktigt!

Det jag väljer att se.

Det jag väljer att ta med.

Det jag väljer att bli en del av mig.

 

Just idag väljer jag att se mig själv som Kurt av Erlend Loe.

Med en tjusig mustasch och en fantastisk frisyr.

Stämmer ganska illa med verkligheten.

Men å andra sidan så bestämmer jag själv min egen verklighet.

Eller hur?!

Mitt i våren

 

Sitter jag.

Stilla i grönskan.

Fylld av värme.

Kärlek.

Närhet.

Sen tomheten.

Den som är min vän i viken.

Den som är en del av mitt jag.

Del av mitt väsen.

 

Sitter bland vitsippor, körsbärsblom, gullvivor och liljekonvaljer.

Väntar.

Väntar på den första blå fjärilen om våren.

Den som är du.

Just idag så sjunger jag med ganska hög röst.

"Ja må du leva..."

Ler för mig själv.

Känner dig nära.

Ändå alltför långt bort.

Boktanten. Det hon byggde och det hon raserade...

När bokstäverna och orden binds ihop och bildar en liten sten.
Sår frön.
Bildar skott.
Växer.
Ord bildar meningar och blir till en mur.
Slår rot och förökar sig.
Blir vackra och sanna.
Stycken bildar en borg.
Bildar ett slott.

Boktanten fasar och fruktar det slottet.
Vill inte vara nån drottning i ett uppdiktat palats.
Vill slå sig fri.
Vågar inte.
Vågar inte förstöra, sabotera de vackra meningarna som har
slagit rot i hennes innersta.
 I hennes bibliotek.

Ordet är inte hennes.
Inte hennes bana.
Inte hennes kall.
Inte det hon kan.
Det hon kan är inte vackert.
Inte romantiskt.
Inte ett drama.
Finns ingen Romeo i det.
Noop.

Det hon kan är sargade själar.
Sårade barn.
Det är dom hon kallar.
Det är dom hon förstår.
Som hon läser.

Den lilla tanten försöker förstå böckernas magiska värld.
Vill den så väl.
Vill tillföra något.
Men stannar.
Snubblar på målsnöret.
Fastnar.
Som i lim.

Sen drömmer hon om de barn hon inte sett.
Om de hon har försakat.
Då ångrar hon.
Varje ord.
Varje mening.
Varje frö.

Sen börjar hon om!

Hologram?

 

 

"Åh! Wow! Är du vaken fortfarande?"

frågar den ömma modern som råkar vara jag.

"Öööö. Näää. Jag är ett hologram!"

svarar den inte allt för ömsinta dottern.

 

Jaha.

Jasså.

Där fick jag så att jag teg.

Hittar kanske aldrig orden igen.

Tystnar.

Ler lite inombords.

Hon är fantastisk!

 

Undertecknat: Den stolta men numera tysta modern.

Boktanten v/s stalkern. The final part...

 

 

Följetongen som hade kunnat pågå förevigt har fått ett slut.

Ganska snöpligt.

Inte så vackert.

Skönt.

Inte ett ord.

Utbytta.

Kränkta.

Ingen fri vilja.

Av tvång.

Ovilja.

Tandlöst leende är bytt mot butter mun.

Boktant kränger böcker.

Dansar inte så mycket.

Dansar lite.

Pojke möter tant.

Ingen förstår någonting.

Han saknar.

Frågar.

Hon har inga svar att ge.

Svarar ärligt.

Finns för dig.

För alltid.

Del av mitt hjärta.

Nu måste det tilläggas att boktanter ibland är precis som vanliga människor.
Utan skyddsnät, utan superwoman dress  och med ett oerhört sårbart hjärta.
Och ibland finns de inte alls!

Boktanten v/s stalkern part 2...

 Sist vi mötte boktanten var hon relativt trött, men ändå lycklig på något imbecillt sätt.

Ville väl.

Försökte göra gott.

Tog nya tag.

Ryckte upp sig.

Klev över.

Gick vidare.

 

Gick sådär.

 

Fortfarande så är han där.

Tovig, trasig pojke i röd tröja.

Väldigt nära.

Som ler tandlöst.

Inte tillräckligt långt bort.

Som vinkar glatt men utan glädje.

Boktanten har slutat andas.

 

Andas hårt.

Försöker.

Slutar anstränga sig.

Är.

Egentligen ingenting.

Inte tillräckligt.

 

Ger efter.

Låter honom andas hennes luft.

Hennes liv.

Kramar om.

Med värme.

Kärlek.

Tar hand om.

Ser till att hans tillvaro fungerar.

Fungerar inte så bra.

Hur mycket hon än andas så räcker det inte till.

Lungorna fylls inte tillräckligt med luft.

Värmen och hjärtat räcker. 
Inte andningen.

Tiden räcker inte till,

för andning 12-14 gånger per minut.

Det måste gå snabbare.

Blir 28 gånger.

 

Slutar i migrän.

Tanten lutar huvudet mot hårda knäskålar.

Viskar tyst till sig själv...

 

"Snart är det över. Snart kan du se bokstäver igen.

Se ord. Se mening. Som är större än dig själv.

Större än verkligheten."

 

Sen fortsätter hon att köra huvudet i väggen på jakt efter formuleringar

som får guds änglar att gråta av lycka.

Lyckas inte alls.

Men hon försöker lika troget som hon låter sin stalker vara en del av henne.

 

Sen kommer den obligatoriska raden.

Boktanter finns inte riktigt på riktigt...