Gott Nytt År!

Så här i de sista skälvande timmarna av året så lovar jag....

Lovar dyrt och heligt att jag ska fortsätta vara mig själv.

Se att jag duger.

Att jag ibland gör fel men ofta rätt.

Att jag vill väl.

Ibland alltför väl.

Lovar vidare att fortsätta vara lite för mycket.

Lite för knäpp.

Lite för färgglad.

Blir enkelt.

Kommer att hålla.

Lovar och svär!

Dyrt och ganska heligt!

Tyst litet brev till dig.

Jag kan tackla det nu.

Se att det funkar.

Se att jag ibland är stark.

 Lik dig.

Ganska ofta.

Får mig att le.

Att vara stolt.

Över den jag är.

Den jag blev.

Vill berätta så mycket för dig.

Varje dag.

Ringa. Prata. Skratta. Lyssna.

Så där som vi brukade.

Flera gånger om dagen.

Om egentligen ingenting.

Men om allt.

Pratar fortfarande med dig.

Tyst inne i huvudet.

På kvällarna.

Ensam i sängen.

Ligger där och berättar.

Tyst, tyst i huvudet.

Berättar det du måste veta.

Det jag inte vill att du missar.

Hör ditt skratt.

Din röst inne i mitt huvud.

Den försvinner inte.

Den bär jag med mig.

För alltid!

 

Idag tänder jag ljuset i lyktan.

Tänker extra mycket.

Är så tacksam för den tid som var vår.

Den varma höstvinden sveper mig framåt.

Känns som en kram.

En varm.

Fin.

Kram.

 

 

november regn.

November.

Fylld av dagar jag inte vill minnas.

Närmar sig.

Dagen jag vill radera ur minnet.

Ur almanackan.

I morgon.

Dagen då benen slutade bära.

Dagen då jag fann mig själv sittade på golvet.

Fylls av ofrivilliga minnesbilder.

Som just då.

När andningen tagit slut.

Livet försvann.

Då benen vek sig och jag landade i en liten hög på golvet.

Krampaktig kramande min syster.

Hur min andning upphörde.

Krampen efter luft.

Mitt eget hjärtslag och tysta skrik fyllde öronen.

Öronbedövande.

Hur lukten av mammas kroppslotion och mamma själv omfamnade mig.

Stannade kvar.

Sen dagar, månader i töcken.

I total tomhet.

I vakuum.

Famlande för att hitta tillbaka.

Tillbaka till det som inte var som vanligt.

Till det som aldrig mer blir som det borde.

 

Tänder ljus.

Försöker fylla hjärtat med de varma minnena.

De som får mig att le.

Får mig att sjunga.

Föra hennes kärlek vidare.

Känna hennes ande i mig.

Kärleken är oändlig.

 

 

 

 

Komplimanger som sitter. Som en smäck!

Har gnällt ett tag.

Väldigt mycket!

Skäms på mig.

Vet hut!

Omger mig med väldigt många skratt!

Delar många skratt!

Älskar ord, lek med ord och framför allt nya, fantastiska ord.

Skapade av barn.

Med barn.

Idag fick jag höra att jag inte alls ser ut att vara så gammal som jag är.

Kändes fint.

Blev lite stolt.

Här behövs inga lyft.

Noop!

 

"Nej, Anna! Du är inte så där "skinkig" som man är när man är 40."

"Skinkig?"

"Jaa!?"

 

Ska jag bli glad nu?

Se sträng ut?

Hjälp mig nån!

 

Tog ett tag.

Fattade att skinkig är rynkig.

Det kära vänner, är precis den typ av komplimanger jag gillar.

Skarpt!

Ensamhet

En inneboende känsla av ensamhet.

Hur social jag än må verka.

Hur många som än finns omkring mig.

Ändå ensam.

Ensamheten är min att bära.

Mina tunga tankar.

Svårmodet.

Svåra att dela.

Därför gott folk så behöver jag alla mina fyrbenta.

De som förstår.

Utan att jag förklarar.

De som ger.

Även då jag inte vill ha.

De som får mina tankar att flyga.

Som får mina ögon att se sol.

De rätta pusselbitarna i min själs pussel.

Som får mitt pussel att bli helt.

tankar och ett boktips!

Boktant eller inte?

Det är frågan.

Älskar det!

Brinner för det.

Får ut så mycket av det.

Inbillar mig att jag ger mycket.

Om inte läsglädje så åtminstone en fin stund.

En gläjefylld, kravlös oas,  på en annars väldig kravfylld plats - skolan.

 

Men tiden.

Den räcker inte.

Får mer och mer att göra på andra platser.

Där ingen kan ta över.

Lever inte riktigt upp till mina egna krav och förväntningar.

Någonstans måste jag dra ner.

Har försökt att sänka mina egna krav.

Funkar inte.

Ska jag göra nåt så gör jag det till 100.

Eller inte alls.

 

Stressen ligger som ett bälte över bröstet.

Gör det tungt att andas.

Boktant eller inte? Boktant eller inte?

Stress eller utan min oas?

 

Har ni nu orkat läsa ända hit så måste jag ju belöna er med ett boktips!

Tatatadaa!

En hamsters dagbok: Edward 1990-1990

av Miriam Elia och Ezra Elia

 

Ett felköp som blev ett rättköp.

Älskar den!

Observera att den inte är till barnen!

 

           

Morgonstund.

 

Morgonpromenad i mörker.

Pannlampa och stjärnklar natthimmel.

När jag kroknat ända in så finner jag tröst där.

I mörkret.

I kylan.

Mitt i världsalltet.

Tankarna klarnar i takt med att himlen ljusnar.

Börjar om.

Igen.

 

 

 

Romantik?

 

 

Hittar rosenblad på hela köksgolvet.

Röda, skira blad.

Det är vackert.

"Hrm, den Skallige har slagit i huvudet, blivit romantisk och tänker fria!"

 

En nanosekund senare inser jag vilka romantikerna är.

Råttan, Greta och Vera!

Å de är inte romantiska.

De upplever en glädje utöver det vanliga.

De fnattar omkring i rosenbladen, spritter, rullar och krumbuktar.

Själv sätter jag mig vid köksbordet.

Fyller på kaffekoppen.

Suckar ända från tårna.

Och ler stort!

 

Rosenhinken var fin.

Väldigt fin.

Men det var ju ändå tur att den Skallige inte hade slagit huvudet!

Sällskap på livets väg.

Tanken har funnits länge.

Vidga.

Pröva nåt nytt.

Har skjutit det åt sidan.

Man vet vad man har osv...

Sen blir inte allt alltid som jag tänkt mig.

Trodde att sommaren skulle ge mig en sak.

Den gav mig nåt annat!

Något bättre.

Något som är så stort.

Större än jag kan se.

En själsfrände har flyttat hit.

Hon lär mig saker i takt med att jag lär henne.

Vi klaffar perfekt.

Har aldrig upplevt nåt liknande.

Hon berikar mitt liv, vår flock.

Får oss att bli kompletta.

Mitt sökande är över!

Välkommen Greta!

Äntligen!

 

Har hittat en lisa för min själ.

Hittat rätt.

Hittat hem.

Som att titta sig i spegeln.

Större än störst!

Tankar. Stora som små!

 

 

*Funderar på om att halsa hostmedicin och knapra ipren kan räknas som ett fredagsnöje?

  Knappast!

*Om man tar personbästa i febertoppar, blir man lyckligare då?

  Ja, om man är tävlingsmänniska.

  Å, det är jag!

*Blir man lyckligare om man helt plötsligt kommer före tanten som nyss trängde sig före en

 i Konsums kö (man byter kö!)?

 Japp, om man heter Skallige mannen!

 

*Funderar på det här med kvinnligt, manligt och personligt. Viktiga grejer.

 Blir mycket bättre om vi ser människor som människor och inte som kön eller liknande.

 Då blir det personligt. Sånt gillar jag.

 Skarpt!

 Häftiga tankar!

 Gå och se Claes Schmidt/Sara Lund om ni får en chans. Bättre föreläsare finns nog inte!

 Nya tankar here I come!

 

*Måste man ha en elektrisk diskmaskin om man har en Skallig diskmaskin?

  Nepp, han låter ganska mycket men är väldigt mycket trevligare att titta på!

 

*Om man (dvs jag) får chansen att hoppa på ett nytt jobbprojekt så gör man väl det?!

  Även om man är osäker på att man ror det i land?!

  Jo, det gör man.

  Men jag har tusan så ont i magen.

  Är inte så van vid mycket folk.

  Får typ vänja mig.

  Typ NU! 

  Guuud, så spännande!

  Å kul!

Årets visdomsord! Alla kategorier.

 

 

"Ständigt försökt? Ständigt misslyckats?
Det gör inget. Försök igen.
Misslyckas igen. Misslyckas bättre."

-Samuel Beckett-

Upp som en sol och....

 

 

... ner som en pannkaka.

Sommaren har varit lite så.

Därav tystnad.

Blev lite mycket att hantera.

 

Kan summera sommaren med en lista på B.

 

*Blåst

*Besviken

*Bedårad

*Blåögd

*Brutna löften

*Barnslig

*Bortglömd

*Betuttad

*Ben & Jerry beroende.

 

Har samlat ihop bitarna av mig själv.

De som blev bortblåsta.

Reser på mig.

Borstar dammet av kappan.

Tänker inte bli klampad på igen.

Det var sista gången.

 

Äntligen är det höst.

Hösten är min årstid.

Vacker.

Färgstark.

Och helt enkelt underbar.

Nu kan jag andas igen!

Hejsan!

Länge sen sist!

Här kommer lite bilder som bevis på att vi fortfarande andas och lever.

Måste säga att det innebär en viss frihet att koppla ner sig.

Stänga av.

Ger tid till annat.

Önskar dock att jag hittade lusten till orden igen.

Lusten till bilderna.

Kreativiteten tar sig dock andra uttryck just nu.

Det är fint.

Ledigheten är bra för både kropp och själ.

På återseende!

Den skallige och valpdräparen.

Herr Hantverkare är här och ska fixa.

Fixar inte så bra.

Muttrar, skruvar, fixar.

Ingen lösning.

Valparna är som pirayor i hälsenorna på honom.

Jag är som bomull.

Mild, lindrande, förklarande.

Försonande.

Lirkar.

Herr Hantverkare blir ilsk.

Drar några verbala salvor åt gänget.

Vevar med en hantverkarkänga mot valparna.

Då...

Då rycks dörren upp med ett ryck!

Den skallige står med kutig rygg och vevande armar i dörrhålet.

Spottet rinner längst hans skäggiga haka.

Gutturala läten kommer ur strupen.

Klapprar med tänderna.

Nu har han fått nog.

Gränsen är nådd.

"Valpdräpare! Ut ur mitt hus! Bara ut! Säg inget mer!"

Varpå han försiktigt föser ut Herr Hantverkare.

"Ta dina piiiip verktyg och försvinn!"

Herr Hantverkare lommar iväg tätt följd av den skallige som fortfarande vevar med armarna.

Nu sitter vi här.

Urkopplade, bortkopplade och troligtvis på nån svart lista.

Nöjer mig med mobilsticka från och med nu!

Ps. Vet inte om vi ens har telefon längre. Vågar nog inte testa. Ds

Halvtid.

Nu är de som bäst.

Personligheterna blir tydligare och tydligare.

Så kul att se hur individerna växer fram.

Så olika men lika charmiga alla tre.

Bortkopplad

och totalt avkopplad.
Telebolaget ser till att datatid och tvtid inte blir
för lång.
Ständiga avbrott gör att det är lättare att
stänga av.
Tillbringar tiden på golvet i stället!

Ibland försvinner gnaget...

och allting blir som det ska.

Värmer mig med att jag ville göra väl.

Och det blev bättre.

Bättre för alla.

Framför allt för mig.

Får behålla.

Hålla kvar och fortsätta.

Alla nöjda, alla glada.

Jag är gladast av alla!

Veckans highlight

Tatatadaaa!

Ivan.

Har gått i förvissningen om att slutet är nära.

Fasat.

Hurvat.

Mått dåligt.

Haft dåligt samvete.

Så kommer LL och säger att han är fin.

Fin?!!!

Fin form för sin ålder!

Wow!

Kunde inte ha blivit gladare om jag så hade vunnit en miljon!

Det är sannerligen veckans highlight.

Till och med årets highlight!

Det är nåt som gnager....

Ibland så styr man inte.

Man följer.

(Och med man så menar jag naturligtvis jag.)

Vill göra väl.

Ställa upp.

Förändra.

Göra en insats.

Hoppas att jag är på god väg.

Önskar i alla fall att någon ställer upp så för mig om olyckan är framme.

Ger det de har kärast.

Och gör det med hela hjärtat.

Av glädje.

Även om det gör ont.

Ont i hela hjärtat.

Semesterstängt!

Bloggen ligger lite nere just nu.

Semester.

Ägnar dagarna åt förstagångs upplevelser.

Tusse Batong upplevde trädgården idag.

Råttan följer valparna med stor glädje!

Gänget o jag!

Livet har sin gilla gång.

Gänget har börjat äta välling.

Stora.

Då och då slår det mig hur väl man känner dem efter att ha spenderat varje vaken minut med dem.

Ingen överdrift.

Så gott som varje vaken minut i snart 4 veckor.

Fyll-Frasse som är lite försiktig och krockar hela tiden, Tusse Batong som är sjövild och

Suggan som har humör som tusan.

Kul gäng!

Veckans highlight!

Introducerar ett nytt fenomen här på bloggen!

Tatatadaaa...

Veckans highlight!

Kan vara vad som helst.

Precis allting.

Bara fantsin sätter gränser!

Veckans högljus är:

Har tjatat om den förut men den är värd varenda glutt!

Blir lycklig varje gång!

Dansar, tjoar, joddlar!

Veckans andra högljus är:

Hungerspelstriologin av Suzanne Collins.

Boktant som jag är så jublar jag när jag hittar guldkorn som de här!

Kunde inte sluta läsa!

valpkavalkad

3 veckor gamla och den bästa tiden börjar NUUUU!

sötare än socker.

"Suggan" 16 dagar.