Boktanten v/s Stalkern

Boktanten som har skaffat nya randiga tajts i diverse färgkombinationer trivs ganska bra med tillvaron. Glider omkring i biblioteket ovanligt rörlig i de fängelserandiga byxorna. De är stretchiga.
Läckra!

Utvilad efter ett jullov som tillbringats i ryggläge.
Allt för att hitta kraft, mening och mental frid.
Yeah! Nu ska här jobbas.
Få barnen att insupa nya ord, vackra meningar, läsa. Tjocka böcker, tunna böcker. Bra och urusla böcker.

Skit samma. Allt de läser är bra, så länge de gillar´t.

Första arbetsdagarna skuttar tanten lätt runt i bibliotek, korridorer, fritids och för att göra livet lite mer äventyrligt även som elevassistent....

No problems! Pas de problème.

Redan efter några dagar upplever Boktanten ett litet obehag.
Ett stygn av grus i det annars så väloljade maskineriet. Hon kan inte sätta sitt lilla finger på vad det är. Bara en känsla av att aldrig vara riktigt själv.
Att det är någon som tittar. Tittar på när hon dansar runt bland bokhyllorna, när hon hämtar sitt kaffe med kaka, när hon vattnar blommorna i det lummiga biblioteket.

Hur hon än vänder sig om… snabbt, långsamt, tittar fram bakom yuccapalmen.
Det är aldrig någon där.

Inbillning tänker tanten och lever vidare.

”Skärp till dig, väx upp.”

Men ju längre tiden och dagarna går så märker hon ett ljushårigt huvud som ständigt är närvarande. En ständigt leende mun. En vinkande hand.

De dyker upp överallt. När hon tittar ut genom fönstret. När hon kommer ut från toaletten, när hon ställer in böcker i hyllorna. När hon vänder sig om i korridoren.

Leendet, vinkande handen, den röda tröjan, det ljusa toviga huvudet.

”Charmigt” tänkte tanten.

I början.

Log tillbaka, vinkade glatt, kramade om, bytte några ord, hejade, skakade hand.

Ju längre dagarna gick dessto närmare kom leendet, handen, den röda tröjan. Det toviga håret.

Till slut så är det limmat på den lilla tanten.

Hon har fått en stalker.

En liten, tovig stalker i röd tröja med ett glatt leende och en vinkande hand.

Hon gillar sin stalker. Skarpt.

Det är inte det. Det är det där med avstånd.

Ett litet andrum för sig själv. Om han ändå hade nöjt sig med att titta i en av de miljarder böckerna. Kanske läsa en rad eller två.

Noop, nej, niet.

Inte en rad, inte en mening läser han. Han läser boktanten.

Där hon är där är han. Hela tiden. Nära. För nära. . .

”Har du inte nån lektion att gå till?” frågar tanten.

"Noop, nej, niet. Vill vara med dig. Bara med dig.”

”Herre jösses” tänker tanten stilla. "Han stjäl min andningsluft".
Suckar och går med tunga steg vidare.
Förföljd av en gosse i röd tröja.

Efter några veckor så har hon ett krystat leende i ansiktet. Vinkningarna liknar spasmer och orden stockar sig i halsen. Vill krama stalkern men armarna förmår inte sluta honom.

Boktanten funderar på att hänga sig i sina randiga tajts men inser att de är för elastiska. Hon skulle bara dingla runt. Upp och ner. Komma tillbaka. Som en bumerang. Som en stalker.

Hon försöker vara tråkig, trist, boring. Ingen dans. Inget joddel.

Funkar inte. Inte alls. Han är som limmad på tanten. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.

Då kommer tanken på sjukskrivning. Den fladdrar snabbt förbi. Tanten är inte rik. Kan inte vara hemma hur som helst och hur skulle det då gå? Vilket kaos skulle det inte bli i biblioteket? Hur skulle det gå för alla barn som vill låna, vill veta mer, vill insupa de vackraste orden?

Då kommer lösningen till tanten som i ett trollslag!

Lösmustasch införskaffas. Hon äter krita. Slänger de randiga tajtsen och införskaffar hängselbyxor.

Men plötsligt så slår det Boktanten att hon kan förändra.
Förändra världen.
I alla fall för den lilla pojken i röd tröja, han med det toviga håret.
Han är svaret på hennes frågor.
Han är anledningen till att hon är där.
Då är det värt varenda minut, varenda sekund av förföljelse.
Om han mår bättre hos henne.
Om hennes värld får hans att lysa lite starkare, lite klarare.
Då kan hon offra sin andningsluft, hennes tid, hennes liv.
För hans skull.
För hennes.
Vackert så!

På måndag får vi se fortsättningen.
Se hur hon klarar det.
Om hon överlever i hängselbyxorna eller om hon lyckas hitta nya färgglada tajts.

Vill nu meddela att det bara finns ett litet uns av sanning i den här historien.
Boktanter finns inte på riktigt. Det vet ju vem som helst.
De är ju bara fantasifigurer som enhörningar, nymfer och Kapten Krok.