skip to main |
skip to sidebar
Såna här makapärer känns som en nödvändighet för en förvirrad själ som jag.
Hur har jag klarat mig utan?
Jag kan numera själv bestämma vilket datum jag vill ha.
Tänker ha en lååång höst.
När jag har bra dagar så tänker jag behålla dem länge genom att vägra trycka på knappen och råkar jag någon gång ha en skitdag så trycker jag väldigt snabbt på knappen och vips så är den ett minne blott.
Känns fint det här.
Lite som att jag är allsmäktig.
Alla borde vara förunnad en likadan.
Känns livsviktig!
Ledig och hösten visar sig från sin vackraste sida.
Fantastiskt.
Tiden ska spenderas med bästa barnen och finaste hundarna.
Tummen upp för det!
Små saker som förgyller tillvaron.
Finns inte mycket som slår en bra lördagsloppis.
Glädje är man får prima grejer för en guldpeng eller mindre.
Burk för hundgodis, mugg till jagvetintevad, fat och såssnipa av Stig Lindberg höjer standarden på middagen och hatthållare till fönsterdekoration.
Inte illa alls!
Veckans feeling är helt klar.
Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Igen och igen och igen.
Himla tur att jag gillar pannkakor!
Att ruska liv i hela gänget vid kvart i fyra är inte det lättaste.
Att promenera i skogen utan pannlampa i mörkaste natten är ännu svårare.
Att göra:
*köp nya batterier alt en ny pannlampa!
*Sluta kliv upp så himla tidigt!
Är för tillfället väldigt glad att jag inte har ramlat ner i nåt skogshål och att jag hittade hem!
Om man äter lunch ute på restaurang och den är så äcklig att den inte går att få ner
och sen toppar det med att laga en middag som inte ens hundarna vill ha,
då måste man väl få äta chokladkulor tills man blir mätt?
Visst är det så!
Helgen har varit fantastisk!
Snart är det en ny.
Då börjar dessutom höstlovet.
Känns bra det här!
Byter gummistövlar mot klackskor.
Befinner mig plötsligt utanför min komfortzon men på ett väldigt trevligt sätt....
Borrelia!
Är svaret på höstens trötthet och diverse andra tråkigheter.
Märkte bettet, märkte utslaget, märkte symptomen.
Ignorera tänkte jag.
Ingen bra idé.
Ignorerade i 3 månader.
Väldigt dålig idé.
Nu är det penicillin i en månad som gäller.
Skönt att veta varför jag somnat klockan sju hela hösten.
Det tar man!
Saknas bara äppelknyckarbyxor.
När tjejerna löper så får man roa sig så gott man kan.
Ruben roar sig kungligt.
För övrigt så undrar jag varför mina nya kilon inte kan sätta sig på de ställen där jag verkligen vill ha dem.
De sitter på magen.
Mitt på.
Resultat: ser gravid ut...
Sit ups, here I come!
Ibland är det inte meningen men blir ändå.
Vera skulle vara dotterns hund.
La mig i så lite det bara går.
Hon blev min skugga.
Där jag är, där är hon.
Hela tiden.
Jämt.
Alltid.
Hjärtat svämmar över för min skugga.
Vad skulle jag ta mig till utan henne?
Att jag sen snubblar över henne ständigt och jämt, det är en annan historia.
Och att Råttan som skulle vara min blev dotterns själsfrände det är en helt annan.
Det blir i alla fall inte riktigt som jag tänker mig men hej vad bra det blir ändå!
Efter en iskall, blöt skogsutflykt så är jag tillbaka inne i fönstersmygen.
Nybryggt kaffe, turban kring huvudet, beundrande mina nya vantar som sonen gjort i slöjden (ser ut som kakmonstrets händer), tända ljus och Håkan Hellström på högsta volym.
Kan knappast ha det bättre.
I morgon är jag tillbaka i verkligheten.
Har faktiskt saknat jobbet.
Ganska så jättemycket.
Vet dessutom att jag har flera stora bokpaket som väntar på mig.
Blir nog som en fest.
Sonen kliver upp extra tidigt.
Fråga mig inte varför!
Lugnet råder i det lilla huset.
Morgonfrid.
"Mamma, får jag låna din dator?"
"Jomenvisst"
"Ska bara kolla vädret!"
(Vädret...vädret....herre gud... titta ut!)
Åh hur gammal är du då lille vän?
Hundrafyrtioåtta plus eller?
Pensionärspoäng på det!
Han skulle kolla när snön kommer.
Jublar och joddlar över att det kommer snö om en vecka.
"Det blir väl fint mamma?"
"Hrm"
"Väldigt mysigt tycker jag i alla fall!"
Vems son är du?
(Han är det absolut bästa jag har men vi har helt olika uppfattningar om vad som är mysigt!
Förutom när det gäller att bli kliade på ryggen.)
Varför tror jag att jag ska döden dö så fort jag går till doktorn?
Går väldigt sällan till doktorn av just den anledningen.
Varje gång jag har varit där så går jag i alla fall därifrån i den bestämda förvissningen om att jag snart ska dö.
Väldigt oroligt.
Inte kul alls.
Menar jag gick ju dit för att bli frisk.
Får inte riktigt ihop det här.
Det lär dröja till nästa gång....
Så där hundra år om jag får bestämma!
Kastade mig ut och lekte inte nudda mark i skogen (lätt nu... mycket löv).
Röda stövlarna på.
Kändes fint.
Trötta, snarkande hundar är som sammet för själen.
Lite kaffe och glass gör nog inte dagen sämre.
Dottern har gjort kolasås.
Blir väldigt bra.
Fick en fantastiskt dyr och fin antirynkkräm av dottern i födelsedagspresent.
Underbar. Får hyn att kännas som silke.
Elvan mellan ögonen blir till en etta.
Mirakel!
Brast ut i ett hipp hipp hurra för krämen och dottern.
Har av snålhet inte smörjt en endaste gång.
Döm om min förvåning när den väldigt lilla burken plötsligt blivit halvtom....
Misstänker till höger och vänster.
Likt Miss Marple smyger jag runt.
Anklagar dotter som mumlar att hon inte har några rynkor än....
Hrmm...
Jag är tveksam och gömmer burken....
Plötsligt börjar den skallige fråga efter burken!
Aha...hum...
Det var värst!
Värre än värst...
Har hittat tjuven!
Skallige mannen håller på att förvandlas till rynkfria mannen!
Nu är kampen mot rynkorna helt plötsligt en familjeangelägenhet och jag får glatt springa iväg och inhandla ett familypack!
bilden är snodd från topshop.com
Känns lite taskigt faktiskt.
Här har jag ekiperat mig för härliga höstpromenader.
Skulle till o med våga mig ut under älgjakten i min nya regnjacka och matchande gummistövlar.
Sen kommer den... förkylningen from hell.
Kommer inte ur sängen och ännu mindre ut i skogen.
Vad gör man?
Jo tack, jag har hela munderingen på mig inne.
Så det så!
(kan också vara ett tecken på att jag har varit hemma för länge och galenskapen har tagit grepp om mig, men det talar vi tyst om.... eller hur!)
Råttan växer så att det knakar.
Fortfarande inte vacker men en charm som kan knäcka det hårdaste hjärta.
Han håller dessutom samma tempo som bullarna i skogen...
Mycket bra jobbat Råttan!
Bild från i somras.
Bild nu.
Vill brista ut i ett fyrfaldigt leve för kanelbullen...
Hipp, hipp, Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaa!
Tänk om man kunde starta flera dagar med nybakta kanelbullar som bästa kollegan bjuder på redan på klockan halv åtta.
Hon är dessutom så pass bra så att hon bjuder på repris efter repris.
Jag åt nog 5 repriser och sen var jag ju inte sämre än att jag åt några till när det nu bjöds...
Jag kan fira kanelbullens dag flera gånger i veckan.
Gillar bullar av alla slag!
