Hologram?

 

 

"Åh! Wow! Är du vaken fortfarande?"

frågar den ömma modern som råkar vara jag.

"Öööö. Näää. Jag är ett hologram!"

svarar den inte allt för ömsinta dottern.

 

Jaha.

Jasså.

Där fick jag så att jag teg.

Hittar kanske aldrig orden igen.

Tystnar.

Ler lite inombords.

Hon är fantastisk!

 

Undertecknat: Den stolta men numera tysta modern.

Boktanten v/s stalkern. The final part...

 

 

Följetongen som hade kunnat pågå förevigt har fått ett slut.

Ganska snöpligt.

Inte så vackert.

Skönt.

Inte ett ord.

Utbytta.

Kränkta.

Ingen fri vilja.

Av tvång.

Ovilja.

Tandlöst leende är bytt mot butter mun.

Boktant kränger böcker.

Dansar inte så mycket.

Dansar lite.

Pojke möter tant.

Ingen förstår någonting.

Han saknar.

Frågar.

Hon har inga svar att ge.

Svarar ärligt.

Finns för dig.

För alltid.

Del av mitt hjärta.

Nu måste det tilläggas att boktanter ibland är precis som vanliga människor.
Utan skyddsnät, utan superwoman dress  och med ett oerhört sårbart hjärta.
Och ibland finns de inte alls!

Boktanten v/s stalkern part 2...

 Sist vi mötte boktanten var hon relativt trött, men ändå lycklig på något imbecillt sätt.

Ville väl.

Försökte göra gott.

Tog nya tag.

Ryckte upp sig.

Klev över.

Gick vidare.

 

Gick sådär.

 

Fortfarande så är han där.

Tovig, trasig pojke i röd tröja.

Väldigt nära.

Som ler tandlöst.

Inte tillräckligt långt bort.

Som vinkar glatt men utan glädje.

Boktanten har slutat andas.

 

Andas hårt.

Försöker.

Slutar anstränga sig.

Är.

Egentligen ingenting.

Inte tillräckligt.

 

Ger efter.

Låter honom andas hennes luft.

Hennes liv.

Kramar om.

Med värme.

Kärlek.

Tar hand om.

Ser till att hans tillvaro fungerar.

Fungerar inte så bra.

Hur mycket hon än andas så räcker det inte till.

Lungorna fylls inte tillräckligt med luft.

Värmen och hjärtat räcker. 
Inte andningen.

Tiden räcker inte till,

för andning 12-14 gånger per minut.

Det måste gå snabbare.

Blir 28 gånger.

 

Slutar i migrän.

Tanten lutar huvudet mot hårda knäskålar.

Viskar tyst till sig själv...

 

"Snart är det över. Snart kan du se bokstäver igen.

Se ord. Se mening. Som är större än dig själv.

Större än verkligheten."

 

Sen fortsätter hon att köra huvudet i väggen på jakt efter formuleringar

som får guds änglar att gråta av lycka.

Lyckas inte alls.

Men hon försöker lika troget som hon låter sin stalker vara en del av henne.

 

Sen kommer den obligatoriska raden.

Boktanter finns inte riktigt på riktigt...

När skuggorna lättar.

 

 

Ibland är det för nära.

Så mycket i vägen.

Så mycket brus.

Ser inte.

Så plötslig så öppnas ögonen.

Av något som inte borde bli bra.

Som borde vara värst.

Men ögonen öppnas och jag ser.

Ser att det är fint.

Att jag har det bästa.

Det största.

Så mycket kärlek och livet.