Återuppstår som tadadadaaaa.... Kurt. Eller typ precis den jag vill vara!

Censurerar mig hårt.

Allt jag skriver blir dravel.

Ord på en skärm.

Tomma.

Därför blir bloggen öde.

Död.

Försöker härmed återuppstå.

Livet just nu består av förändringar, vacker höst, smala ben och stora skor, en mental brottningsmatch mot bängbulor och varma kramar av nya själar.

Det är kramarna jag tar med mig.

Valet är viktigt!

Det jag väljer att se.

Det jag väljer att ta med.

Det jag väljer att bli en del av mig.

 

Just idag väljer jag att se mig själv som Kurt av Erlend Loe.

Med en tjusig mustasch och en fantastisk frisyr.

Stämmer ganska illa med verkligheten.

Men å andra sidan så bestämmer jag själv min egen verklighet.

Eller hur?!

Mitt i våren

 

Sitter jag.

Stilla i grönskan.

Fylld av värme.

Kärlek.

Närhet.

Sen tomheten.

Den som är min vän i viken.

Den som är en del av mitt jag.

Del av mitt väsen.

 

Sitter bland vitsippor, körsbärsblom, gullvivor och liljekonvaljer.

Väntar.

Väntar på den första blå fjärilen om våren.

Den som är du.

Just idag så sjunger jag med ganska hög röst.

"Ja må du leva..."

Ler för mig själv.

Känner dig nära.

Ändå alltför långt bort.

Boktanten. Det hon byggde och det hon raserade...

När bokstäverna och orden binds ihop och bildar en liten sten.
Sår frön.
Bildar skott.
Växer.
Ord bildar meningar och blir till en mur.
Slår rot och förökar sig.
Blir vackra och sanna.
Stycken bildar en borg.
Bildar ett slott.

Boktanten fasar och fruktar det slottet.
Vill inte vara nån drottning i ett uppdiktat palats.
Vill slå sig fri.
Vågar inte.
Vågar inte förstöra, sabotera de vackra meningarna som har
slagit rot i hennes innersta.
 I hennes bibliotek.

Ordet är inte hennes.
Inte hennes bana.
Inte hennes kall.
Inte det hon kan.
Det hon kan är inte vackert.
Inte romantiskt.
Inte ett drama.
Finns ingen Romeo i det.
Noop.

Det hon kan är sargade själar.
Sårade barn.
Det är dom hon kallar.
Det är dom hon förstår.
Som hon läser.

Den lilla tanten försöker förstå böckernas magiska värld.
Vill den så väl.
Vill tillföra något.
Men stannar.
Snubblar på målsnöret.
Fastnar.
Som i lim.

Sen drömmer hon om de barn hon inte sett.
Om de hon har försakat.
Då ångrar hon.
Varje ord.
Varje mening.
Varje frö.

Sen börjar hon om!

Hologram?

 

 

"Åh! Wow! Är du vaken fortfarande?"

frågar den ömma modern som råkar vara jag.

"Öööö. Näää. Jag är ett hologram!"

svarar den inte allt för ömsinta dottern.

 

Jaha.

Jasså.

Där fick jag så att jag teg.

Hittar kanske aldrig orden igen.

Tystnar.

Ler lite inombords.

Hon är fantastisk!

 

Undertecknat: Den stolta men numera tysta modern.

Boktanten v/s stalkern. The final part...

 

 

Följetongen som hade kunnat pågå förevigt har fått ett slut.

Ganska snöpligt.

Inte så vackert.

Skönt.

Inte ett ord.

Utbytta.

Kränkta.

Ingen fri vilja.

Av tvång.

Ovilja.

Tandlöst leende är bytt mot butter mun.

Boktant kränger böcker.

Dansar inte så mycket.

Dansar lite.

Pojke möter tant.

Ingen förstår någonting.

Han saknar.

Frågar.

Hon har inga svar att ge.

Svarar ärligt.

Finns för dig.

För alltid.

Del av mitt hjärta.

Nu måste det tilläggas att boktanter ibland är precis som vanliga människor.
Utan skyddsnät, utan superwoman dress  och med ett oerhört sårbart hjärta.
Och ibland finns de inte alls!

Boktanten v/s stalkern part 2...

 Sist vi mötte boktanten var hon relativt trött, men ändå lycklig på något imbecillt sätt.

Ville väl.

Försökte göra gott.

Tog nya tag.

Ryckte upp sig.

Klev över.

Gick vidare.

 

Gick sådär.

 

Fortfarande så är han där.

Tovig, trasig pojke i röd tröja.

Väldigt nära.

Som ler tandlöst.

Inte tillräckligt långt bort.

Som vinkar glatt men utan glädje.

Boktanten har slutat andas.

 

Andas hårt.

Försöker.

Slutar anstränga sig.

Är.

Egentligen ingenting.

Inte tillräckligt.

 

Ger efter.

Låter honom andas hennes luft.

Hennes liv.

Kramar om.

Med värme.

Kärlek.

Tar hand om.

Ser till att hans tillvaro fungerar.

Fungerar inte så bra.

Hur mycket hon än andas så räcker det inte till.

Lungorna fylls inte tillräckligt med luft.

Värmen och hjärtat räcker. 
Inte andningen.

Tiden räcker inte till,

för andning 12-14 gånger per minut.

Det måste gå snabbare.

Blir 28 gånger.

 

Slutar i migrän.

Tanten lutar huvudet mot hårda knäskålar.

Viskar tyst till sig själv...

 

"Snart är det över. Snart kan du se bokstäver igen.

Se ord. Se mening. Som är större än dig själv.

Större än verkligheten."

 

Sen fortsätter hon att köra huvudet i väggen på jakt efter formuleringar

som får guds änglar att gråta av lycka.

Lyckas inte alls.

Men hon försöker lika troget som hon låter sin stalker vara en del av henne.

 

Sen kommer den obligatoriska raden.

Boktanter finns inte riktigt på riktigt...

När skuggorna lättar.

 

 

Ibland är det för nära.

Så mycket i vägen.

Så mycket brus.

Ser inte.

Så plötslig så öppnas ögonen.

Av något som inte borde bli bra.

Som borde vara värst.

Men ögonen öppnas och jag ser.

Ser att det är fint.

Att jag har det bästa.

Det största.

Så mycket kärlek och livet.

 

 

Tystnad, skam och ingenting....

 Ibland läser man någonting som slår an en ton.

Som väcker någonting inne i själen.

Väcker minnen.

Väcker känslor.

För några veckor sedan hände det mig.

Läste Lyckoprickars inlägg och plötsligt var jag tillbaka.

Tillbaka till den där natten för miljoner år sedan.

Den natten då jag somnade på bussen och vaknade upp någon helt annanstans.

Som en helt ny person.

Den natten då jag upptäckte att alla inte alltid vill en väl.

När jag kände att en varm kropp kan vara  isande kall.

Det jag kände starkast efteråt var skulden.

Att det var mitt fel.

Om jag bara inte hade somnat.

Om jag bara inte hade druckit det jag drack.

Om jag ändå inte hade åkt på just den bussen....

Hur jag än vred på det så landade skulden hos mig.

Ilskan landade i mitt eget knä.

När jag flydde ut genom fönstret.

När jag sprang utefter motorvägen hem genom natten.

När jag gömde mig i diket för bilarna.

När jag kröp tätt intill mamma och grät tyst...

Så var orden som ekade i huvudet...

- Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.

Det är över nu.

Jag överlevde.

Berättade aldrig för någon.

Skulden var min att bära.

Skammen likaså.

Visare nu.

(i alla fall när det gäller skuld och skam... ;))

Skulden var inte min!

Skammen är någon annans!

Varje gång.

Var eviga gång.

Finns inget annat!

 

 

Med hopp om att andra slipper lägga skulden hos sig själva så öppnar jag upp.....

och säger egentligen ingenting och allt på en gång.

 

Mer än att det går att överleva!

Komplimanger del 2..

 

 

Vet inte om jag har nämnt henne förut?

Kollegan som somnar.

Sover hårt.

Överallt.

Det går fort.

Snarkar högt.

Ett irritationsmoment i min vardag.

Sabbar överallt där hon drar fram.

Inte med flit.

Hon är vänligheten själv.

Egentligen vänlighet personifierad.

Gillar att kramas.
Är alltid trevlig.
Vill inget illa.
Inte ett ont hår.

 

 

Men....

 

Ont följer i hennes spår.

Tyvärr!

 

Bibliotekets hyllor är inte längre hela.

(Barnen klättrar högt och lågt när hon är där och har högläsning med monoton stämma.)

Bibliotekets böcker står inte längre där de ska.

(Hon hjälper till att ställa in dom. På fel plats. Hela tiden.)

Jag måste försöka försvara. Förklara sovandet.

(Svårt. På fel plats, fel tid. Helt enkelt fel, fel, fel!)

 

Så idag kom hon, tittade på mina fina, rosa kurbits-knästrumpor och log stort.

Sen utbrast hon:

"Ååååh, vilka fina! För några år sedan så var sådana där festliga strumpor väldigt inne!"

 

"Jomentackdudamen! När vaknade du??!"

Jag må vara sovande när det gäller mode men jag är åtminstone vaken på min post!

 

(Skiter högaktningsfullt i vad som är ute eller inne. Mina fina strumpor är rosa, kurbitsmönstrade och gör mig glad. Det är det som gills!)

Boktanten v/s Stalkern

Boktanten som har skaffat nya randiga tajts i diverse färgkombinationer trivs ganska bra med tillvaron. Glider omkring i biblioteket ovanligt rörlig i de fängelserandiga byxorna. De är stretchiga.
Läckra!

Utvilad efter ett jullov som tillbringats i ryggläge.
Allt för att hitta kraft, mening och mental frid.
Yeah! Nu ska här jobbas.
Få barnen att insupa nya ord, vackra meningar, läsa. Tjocka böcker, tunna böcker. Bra och urusla böcker.

Skit samma. Allt de läser är bra, så länge de gillar´t.

Första arbetsdagarna skuttar tanten lätt runt i bibliotek, korridorer, fritids och för att göra livet lite mer äventyrligt även som elevassistent....

No problems! Pas de problème.

Redan efter några dagar upplever Boktanten ett litet obehag.
Ett stygn av grus i det annars så väloljade maskineriet. Hon kan inte sätta sitt lilla finger på vad det är. Bara en känsla av att aldrig vara riktigt själv.
Att det är någon som tittar. Tittar på när hon dansar runt bland bokhyllorna, när hon hämtar sitt kaffe med kaka, när hon vattnar blommorna i det lummiga biblioteket.

Hur hon än vänder sig om… snabbt, långsamt, tittar fram bakom yuccapalmen.
Det är aldrig någon där.

Inbillning tänker tanten och lever vidare.

”Skärp till dig, väx upp.”

Men ju längre tiden och dagarna går så märker hon ett ljushårigt huvud som ständigt är närvarande. En ständigt leende mun. En vinkande hand.

De dyker upp överallt. När hon tittar ut genom fönstret. När hon kommer ut från toaletten, när hon ställer in böcker i hyllorna. När hon vänder sig om i korridoren.

Leendet, vinkande handen, den röda tröjan, det ljusa toviga huvudet.

”Charmigt” tänkte tanten.

I början.

Log tillbaka, vinkade glatt, kramade om, bytte några ord, hejade, skakade hand.

Ju längre dagarna gick dessto närmare kom leendet, handen, den röda tröjan. Det toviga håret.

Till slut så är det limmat på den lilla tanten.

Hon har fått en stalker.

En liten, tovig stalker i röd tröja med ett glatt leende och en vinkande hand.

Hon gillar sin stalker. Skarpt.

Det är inte det. Det är det där med avstånd.

Ett litet andrum för sig själv. Om han ändå hade nöjt sig med att titta i en av de miljarder böckerna. Kanske läsa en rad eller två.

Noop, nej, niet.

Inte en rad, inte en mening läser han. Han läser boktanten.

Där hon är där är han. Hela tiden. Nära. För nära. . .

”Har du inte nån lektion att gå till?” frågar tanten.

"Noop, nej, niet. Vill vara med dig. Bara med dig.”

”Herre jösses” tänker tanten stilla. "Han stjäl min andningsluft".
Suckar och går med tunga steg vidare.
Förföljd av en gosse i röd tröja.

Efter några veckor så har hon ett krystat leende i ansiktet. Vinkningarna liknar spasmer och orden stockar sig i halsen. Vill krama stalkern men armarna förmår inte sluta honom.

Boktanten funderar på att hänga sig i sina randiga tajts men inser att de är för elastiska. Hon skulle bara dingla runt. Upp och ner. Komma tillbaka. Som en bumerang. Som en stalker.

Hon försöker vara tråkig, trist, boring. Ingen dans. Inget joddel.

Funkar inte. Inte alls. Han är som limmad på tanten. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.

Då kommer tanken på sjukskrivning. Den fladdrar snabbt förbi. Tanten är inte rik. Kan inte vara hemma hur som helst och hur skulle det då gå? Vilket kaos skulle det inte bli i biblioteket? Hur skulle det gå för alla barn som vill låna, vill veta mer, vill insupa de vackraste orden?

Då kommer lösningen till tanten som i ett trollslag!

Lösmustasch införskaffas. Hon äter krita. Slänger de randiga tajtsen och införskaffar hängselbyxor.

Men plötsligt så slår det Boktanten att hon kan förändra.
Förändra världen.
I alla fall för den lilla pojken i röd tröja, han med det toviga håret.
Han är svaret på hennes frågor.
Han är anledningen till att hon är där.
Då är det värt varenda minut, varenda sekund av förföljelse.
Om han mår bättre hos henne.
Om hennes värld får hans att lysa lite starkare, lite klarare.
Då kan hon offra sin andningsluft, hennes tid, hennes liv.
För hans skull.
För hennes.
Vackert så!

På måndag får vi se fortsättningen.
Se hur hon klarar det.
Om hon överlever i hängselbyxorna eller om hon lyckas hitta nya färgglada tajts.

Vill nu meddela att det bara finns ett litet uns av sanning i den här historien.
Boktanter finns inte på riktigt. Det vet ju vem som helst.
De är ju bara fantasifigurer som enhörningar, nymfer och Kapten Krok.