saknad

Fyra år.
Minns hösten när min enda räddning var att promenera långt och länge med Märta.
Pratade för mig själv, grät och gick med Winnerbäck i hörlurarna.
Elegi.
Hösten när cancern vann över oss.
När lycka och sorg var så nära varandra.
Lycka över att hon fanns och sorg över att hon försvann.
Hösten när jag förlorade en  mamma, barnen en mormor.
Bästa mamman och mormodern.
Vi förlorade så mycket mer än så....
Ord räcker inte till.
Ont.
Trodde inte att jag skulle klara det. Trodde inte att jag skulle överleva.
Jag gör det.
Det går.
Minnen blandas med sorgen och minnena är vackra, varma och ömma.
Hon är fortfarande mig nära.
Idag tänder jag ljus. Många ljus.
Går ut i stormen och låter vinden torka mina tårar.
Idag går vi samma stigar igen, Märta och jag men ny musik spelar tröstande i öronen.