Sitter inne i värmen när snön yr utanför och minns när Herr Propp fortfarande bodde hos oss och inte var större än en räv. Hur vi en tidig höstdag tog med oss den lille illbattingen och hans löpande mamma till skogs. Märta-Louise var som hon alltid är när hon löper, väldigt opålitlig. Ständigt letande efter sin favoritman (en drever) som bor här i krokarna. Jag minns hur tveksam jag var till att släppa de båda lösa, kontakten var inte total, men den skallige mannen var som alltid väldigt säker.
" Släpp dem! De sticker ingenstans! Jag har full koll!"
Jomenvisst! Tjoho sa det och sen drog Märta som en avlöning och Herr Propp som aldrig ville vara sämre än sin mor for efter! Ida började gråta och Max likaså! Som de förnuftiga människor vi faktiskt kan vara så sa vi lugnt till våra förtvivlade barn att man aldrig ska springa efter hundarna. Men ibland går barn inte att stoppa (lika lite som hundar) och Ida, 10 år, sprang som besatt efter, hysteriskt ropande att hon skulle ringa polisen för en efterlysning!
Den skallige försökte hålla det kala huvudet kallt och började mumla om att de sprang åt vänster (de sprang åt höger) och tog sonen med sig medan jag med raska steg stolpade efter dottern.
När jag kom ner till byn där vi bor så ser jag en man i sina bästa år (ca 50 +) högt uppe på en stege pratandes i en mobiltelefon. Tänker inte mer på det, taklagning osv.
Efter hundarna och dotter är prio ett! Sen upptäcker jag dottern som kommer upp ur ett dike med Herr Propp i ena handen och Märta i den andra. Brevid kommer en yster golden retriver med kopplet släpandes efter sig!
Medan jag ropar "Bra jobbat" så kommer mannen krypandes ner för stegen, samtidigt som en bil stannar till brevid honom. Det är mannens fru som har kommit till undsättning, mannen blev så rädd när våra två hundar kom rusande så han släppte kopplet till sin hund och klättrade upp på stegen och stod där tills han såg att en 10-åring utan problem kunde hantera monstren. Då hade han redan ringt sin fru som genast satt sig i bilen och kört för att rädda honom. Jag har sällan skämts så mycket i hela mitt liv, samtidigt som jag var så otroligt stolt över dottern som är hundmänniska uti fingerspetsarna. Jag ber om ursäkt med röda kinder, mannen och frun skrattar och mannen skäms han också. Jag och Ida tar hem två väldigt trötta hundar och pustar ut.
Medan vi i sakta mak går in på vår uppfart så hör vi lååångt borta i andra änden av skogen hur den skallige med en dåres envishet om vart annat ropar " Määäärta, Proooooppen! Luuuugn Max, jag vet vart de ääääärr!"
Inom parantes bör tilläggas att mannens son ett år senare skaffade sig en egen bullterrier, men det visste varken de eller jag vid det här tillfället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar