november regn.

November.

Fylld av dagar jag inte vill minnas.

Närmar sig.

Dagen jag vill radera ur minnet.

Ur almanackan.

I morgon.

Dagen då benen slutade bära.

Dagen då jag fann mig själv sittade på golvet.

Fylls av ofrivilliga minnesbilder.

Som just då.

När andningen tagit slut.

Livet försvann.

Då benen vek sig och jag landade i en liten hög på golvet.

Krampaktig kramande min syster.

Hur min andning upphörde.

Krampen efter luft.

Mitt eget hjärtslag och tysta skrik fyllde öronen.

Öronbedövande.

Hur lukten av mammas kroppslotion och mamma själv omfamnade mig.

Stannade kvar.

Sen dagar, månader i töcken.

I total tomhet.

I vakuum.

Famlande för att hitta tillbaka.

Tillbaka till det som inte var som vanligt.

Till det som aldrig mer blir som det borde.

 

Tänder ljus.

Försöker fylla hjärtat med de varma minnena.

De som får mig att le.

Får mig att sjunga.

Föra hennes kärlek vidare.

Känna hennes ande i mig.

Kärleken är oändlig.