Boktanten. Det hon byggde och det hon raserade...

När bokstäverna och orden binds ihop och bildar en liten sten.
Sår frön.
Bildar skott.
Växer.
Ord bildar meningar och blir till en mur.
Slår rot och förökar sig.
Blir vackra och sanna.
Stycken bildar en borg.
Bildar ett slott.

Boktanten fasar och fruktar det slottet.
Vill inte vara nån drottning i ett uppdiktat palats.
Vill slå sig fri.
Vågar inte.
Vågar inte förstöra, sabotera de vackra meningarna som har
slagit rot i hennes innersta.
 I hennes bibliotek.

Ordet är inte hennes.
Inte hennes bana.
Inte hennes kall.
Inte det hon kan.
Det hon kan är inte vackert.
Inte romantiskt.
Inte ett drama.
Finns ingen Romeo i det.
Noop.

Det hon kan är sargade själar.
Sårade barn.
Det är dom hon kallar.
Det är dom hon förstår.
Som hon läser.

Den lilla tanten försöker förstå böckernas magiska värld.
Vill den så väl.
Vill tillföra något.
Men stannar.
Snubblar på målsnöret.
Fastnar.
Som i lim.

Sen drömmer hon om de barn hon inte sett.
Om de hon har försakat.
Då ångrar hon.
Varje ord.
Varje mening.
Varje frö.

Sen börjar hon om!