Komplimanger del 2..

 

 

Vet inte om jag har nämnt henne förut?

Kollegan som somnar.

Sover hårt.

Överallt.

Det går fort.

Snarkar högt.

Ett irritationsmoment i min vardag.

Sabbar överallt där hon drar fram.

Inte med flit.

Hon är vänligheten själv.

Egentligen vänlighet personifierad.

Gillar att kramas.
Är alltid trevlig.
Vill inget illa.
Inte ett ont hår.

 

 

Men....

 

Ont följer i hennes spår.

Tyvärr!

 

Bibliotekets hyllor är inte längre hela.

(Barnen klättrar högt och lågt när hon är där och har högläsning med monoton stämma.)

Bibliotekets böcker står inte längre där de ska.

(Hon hjälper till att ställa in dom. På fel plats. Hela tiden.)

Jag måste försöka försvara. Förklara sovandet.

(Svårt. På fel plats, fel tid. Helt enkelt fel, fel, fel!)

 

Så idag kom hon, tittade på mina fina, rosa kurbits-knästrumpor och log stort.

Sen utbrast hon:

"Ååååh, vilka fina! För några år sedan så var sådana där festliga strumpor väldigt inne!"

 

"Jomentackdudamen! När vaknade du??!"

Jag må vara sovande när det gäller mode men jag är åtminstone vaken på min post!

 

(Skiter högaktningsfullt i vad som är ute eller inne. Mina fina strumpor är rosa, kurbitsmönstrade och gör mig glad. Det är det som gills!)