Tystnad, skam och ingenting....

 Ibland läser man någonting som slår an en ton.

Som väcker någonting inne i själen.

Väcker minnen.

Väcker känslor.

För några veckor sedan hände det mig.

Läste Lyckoprickars inlägg och plötsligt var jag tillbaka.

Tillbaka till den där natten för miljoner år sedan.

Den natten då jag somnade på bussen och vaknade upp någon helt annanstans.

Som en helt ny person.

Den natten då jag upptäckte att alla inte alltid vill en väl.

När jag kände att en varm kropp kan vara  isande kall.

Det jag kände starkast efteråt var skulden.

Att det var mitt fel.

Om jag bara inte hade somnat.

Om jag bara inte hade druckit det jag drack.

Om jag ändå inte hade åkt på just den bussen....

Hur jag än vred på det så landade skulden hos mig.

Ilskan landade i mitt eget knä.

När jag flydde ut genom fönstret.

När jag sprang utefter motorvägen hem genom natten.

När jag gömde mig i diket för bilarna.

När jag kröp tätt intill mamma och grät tyst...

Så var orden som ekade i huvudet...

- Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.

Det är över nu.

Jag överlevde.

Berättade aldrig för någon.

Skulden var min att bära.

Skammen likaså.

Visare nu.

(i alla fall när det gäller skuld och skam... ;))

Skulden var inte min!

Skammen är någon annans!

Varje gång.

Var eviga gång.

Finns inget annat!

 

 

Med hopp om att andra slipper lägga skulden hos sig själva så öppnar jag upp.....

och säger egentligen ingenting och allt på en gång.

 

Mer än att det går att överleva!