Boktanten v/s stalkern part 2...

 Sist vi mötte boktanten var hon relativt trött, men ändå lycklig på något imbecillt sätt.

Ville väl.

Försökte göra gott.

Tog nya tag.

Ryckte upp sig.

Klev över.

Gick vidare.

 

Gick sådär.

 

Fortfarande så är han där.

Tovig, trasig pojke i röd tröja.

Väldigt nära.

Som ler tandlöst.

Inte tillräckligt långt bort.

Som vinkar glatt men utan glädje.

Boktanten har slutat andas.

 

Andas hårt.

Försöker.

Slutar anstränga sig.

Är.

Egentligen ingenting.

Inte tillräckligt.

 

Ger efter.

Låter honom andas hennes luft.

Hennes liv.

Kramar om.

Med värme.

Kärlek.

Tar hand om.

Ser till att hans tillvaro fungerar.

Fungerar inte så bra.

Hur mycket hon än andas så räcker det inte till.

Lungorna fylls inte tillräckligt med luft.

Värmen och hjärtat räcker. 
Inte andningen.

Tiden räcker inte till,

för andning 12-14 gånger per minut.

Det måste gå snabbare.

Blir 28 gånger.

 

Slutar i migrän.

Tanten lutar huvudet mot hårda knäskålar.

Viskar tyst till sig själv...

 

"Snart är det över. Snart kan du se bokstäver igen.

Se ord. Se mening. Som är större än dig själv.

Större än verkligheten."

 

Sen fortsätter hon att köra huvudet i väggen på jakt efter formuleringar

som får guds änglar att gråta av lycka.

Lyckas inte alls.

Men hon försöker lika troget som hon låter sin stalker vara en del av henne.

 

Sen kommer den obligatoriska raden.

Boktanter finns inte riktigt på riktigt...