vi löper...

eller inte jag...inte så mycket som jag borde!
Tjejerna löper i alla fall, den ena efter den andra.
Killarna i huset lider stora kval.
Framför allt Råttan!
Han gnyr och får ingen ro.
Stackars liten.

LL planerar parning.
Det tvingade mig att fundera.
Ändra planer.
Fundera igen.
Beslut är taget.
Blir det valpar så föds de här!
Så roligt och så jobbigt!
Roligt att vara med när de föds, att se sin tik bli mamma, att snorta valplukt och att se nytt liv ta form.
Jobbigt att bli låst, att ha moppen som sin närmaste kompis men framför allt att skiljas från de små liven när de ska till nya hem.
Separationsångest är bara förnamnet på vad jag lider av då!

Men fördelarna väger tyngst och bara tanken på att skiljas från min skugga Vera i 3 månader eller mer är för tung att ens tänka klart.
Känner att det är stort att jag för tre år sedan var med när Vera föddes, har varit med henne sen hennes första andetag och nu ska jag få ynnesten att vara med när hon ger liv...
Vacker tanke!
Så snälla ni håll tassar och tummar för att allt går vägen!

Valpsommar here we come!