Minnen får mig att skratta.
Fiolen.
Liten Anna vill öva.
Öva enligt suzukimodellen.
Kassettband (minns ni sådana?!).
Öm moder frågar om lilla Anna övat färdigt?
"Nja, inte riktigt än...."
"Du är duktig! Det räcker nog nu!"
"Nä!"
"Hrm, behöver inte Eva, två trappor upp, öva hon också?"
"Jo, kanske det!"
"Gå då upp till henne, öva vidare där"
"Ok!"
Den nöjda modern äter punchpraliner och engelsk konfekt (70-tal) medans lilla Anna torterar hela höghusområdet med sitt violinspel.
Herre Jösses vad jag och mamma skrattade åt det!
(hon vägrade dock erkänna att hon led av min musikalitet)
Sen finns det en ännu bättre historia om hur/varför jag slutade spela klarinett...
men den tar vi vid ett senare tillfälle!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
& den här Anna´n spelade också fiol.. :)
SvaraRaderaFör läänge sedan, alltså.
Suzukimetoden här med ;)
Får se om det går att kommentera nu, det har krånglat länge nog!
SvaraRaderaSå härligt med barndomsminnen som bubblar upp till ytan och får en att le. Vill läsa mer av det!
Hoppas du mår bättre nu <3
Kram!