Minns första gången jag såg en bullterrier på riktigt!
Vilken hund.
Jag väntade på bussen vid Skanstull och förbi promenerar en man med den maffigaste, vackraste, vitaste och coolaste varelse jag någonsin sett!
Önskade hett att hunden skulle kasta ett öga åt mitt håll men icke! Han kollar bara rakt fram, ser ingen!
Wow, vilken känsla.
Sen träffade jag ekipaget flera gånger.
Vågade dock aldrig prata med dem.
Minns en gång nere vid Årstaviken.
Regnet öser ner och mannen vill hem.
Hanhunden luktar på någonting och njuter av regnet.
Det gör inte mannen.
Han bönar, ber, lockar och pockar men hunden skiter i honom!
Mannen gråter nästan men hunden är nöjd.
Där och då föddes den riktiga kärleken till rasen.
Läste sedan om dem i nästan tio år innan jag vågade skaffa en egen.
Farbror Ivan flyttade in för 11 år sedan!
Kärleken till rasen blev ännu större efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar