Påfågel och polisskräck!!

Dotter och jag i solen...goda böcker...frid.
Plötsligt hör vi prassel i buskarna.
Hrmmm, säkert sonen som smyger (han är inte nåt vidare bra på att smyga tyst)...
Prasslet fortsätter...
Tröttnar... går för att säga till...
Påfågel!!!
Ögon stora som tefat...guturala rop på dotter och den skallige...ingen kommer....
Ropar lite högre, fågeln springer fort....
Nu vaknar de döva.
Dottern hinner tack o lov se den och kameran var laddad (annars hade de trott att jag fått solsting),  hon rusar tappert efter för att se vart den vackra fågeln tar vägen.
"Ring polisen mamma!"
Gode gud, vågar inte, polisskräck!
(Går alltid rak i ryggen o på trottoaren så fort en polis finns i närheten, känner mig dessutom väldigt skyldig, vet inte varför!!)
Dottern smyger efter fågeln medan jag tar mod till mig o ringer närpolisen (Sablar människa, djuret är saknat... Okej, klart att jag ringer.... tänk om han var min.... vill att nån ringer snabbt då! Ta dig i akt, hitta mod osv.)
Får efter flera försök tag i en trevlig polistant som skrattar lite lätt när jag säger att jag har hittat en påfågel på rymmen.
Hon kontaktar närmare instans.... jag väntar tålmodigt... (Mod i barm...du är duktig nu Anna.)
De återkommer och låter mig då veta att fågeln får springa som den vill!!
(Varför?!!! Om det var en hund? Den tillhör någon!! Är saknad o vacker!! Jesus, ta åtminstone min adress!!!)
Hade inte sonen just då kommit tillbaka svårt skadad av inlinesåkning så hade jag fångat den med nät.
Min tilltro till polisen blev knappast större efter detta!!!
Nu vet jag inte om jag ringer till dem även om jag hittar en elefant på uppfarten!

En parantes: Den stackaren har skrikit "in the hoods" hela kvällen. Ingen granne vill ha den...
Om jag fångar den så e den min... visst!!? Struntar i bugs då!!! Lovar!!??