Ett ögonblick i måndagen.

Mitt i vardagshetsen.
I brytpunkten.

Hamnar i samspråk.

Får en kram och ett tack.

För nåt som är naturligt.

Inte så stort.

Men stort för en annan.

Minnen som väcks.

Ögon som tåras.

Sånt är fint.

Stort i det lilla och litet i det stora.

Sen är ögonblicket förbi och tårarna torkas snabbt med jackärmen medan jag skyndar vidare ut i vardagen.