Det började som någonting jag sa till barnen när de var små.
"När någon dör så kommer de till dig som den första blå fjärilen om våren."
Mormor dog och den första blå fjärilen var hon.
När mamma var sjuk så sa vi det till varandra.
Lovade.
Lovade.
Sen blev hon den första blå fjärilen på våren.
Första våren efter att hon dött så satte sig den första blå fjärilen på min fot.
Den satt där länge.
Varje år kommer hon.
Sitter ett tag vid min sida.
Låter mig prata lite med henne och berätta hur saknad hon är.
Idag kom hon.
Satte sig i gruset vid min sida och jag berättade att jag överlever men att det är tomt.
Helvetiskt tomt utan henne.
Sen flög den iväg.
Den vackra, lilla blåa fjärilen.
Fladdrade iväg högt upp i luften.
Och försvann.
Så vackert.
SvaraRaderaBerör i hjärteroten.
♥
Vilken underbar överenskommelse.
SvaraRaderaKramar till dig från mig
Den där bekanta känslan när man träffar något eller någon som man "känner igen". Jag får ofta den av fjärilar med...
SvaraRaderaEn gång såg jag en dokumentär om döende barn i aids. I den dokumentären berättade en doktor att hon upplevde att barn som är såpass sjuka att de någonstans vet att de kommer att dö, de målar... ja just det: fjärilar ofta.
KRAM min vän. Jag önskar jag stod bredvid dig så du kunde känna att jag förstår vad du menar...
Mammasaknaden.
Min bästa kram/ LISA