Skuggan

Ibland är det inte meningen men blir ändå.
Vera skulle vara dotterns hund.
La mig i så lite det bara går.
Hon blev min skugga.
Där jag är, där är hon.
Hela tiden.
Jämt.
Alltid.
Hjärtat svämmar över för min skugga.
Vad skulle jag ta mig till utan henne?

Att jag sen snubblar över henne ständigt och jämt, det är en annan historia.
Och att Råttan som skulle vara min blev dotterns själsfrände det är en helt annan.
Det blir i alla fall inte riktigt som jag tänker mig men hej vad bra det blir ändå!