att lära en gammal skallig man att sitta...

Semestern rullar på, mycket fixas. Den skallige rensar källare.
"Det gamla ska ut, det nya in" är hans paroll.
Han frustar, puffar, bär och konkar. Kör lass efter lass till returen. Bilen och den skallige går varma. Han far som en furie runt omkring, spottar och svär, för det är sån han är min skallige man.
Jag och nykomlingen (vågar knappt skriva att jag kallar honom Frasse, dottern mördar mig då!) rasslar omkring på tomten och gör snyggt i trädgården, rensar fram stenmuren och dito trappor... har mysigt... allt blir bättre än bra.
Plötsligt är den lilla råttan borta.
"Nej, han kan väl inte... inte i källaren...."
Från källaren hörs dunsar och brak.
Kan han överleva därinne? Den skallige ser ju ganska dåligt och stampar hårt när han knallar med lådor.... han blir nedtrampad.... mosad....platt!!! Hujedamig....
Jag hukar, blundar, sätter fingrarna i öronen.
Inget händer.
Tar ut fingrarna ur öronen.
Nu kommer förvåningen!
"Nämen lilla jåttantoj, va jöj du häj? Vill du hjälpa mig? Du e då föj gulli! Ta handsken du så taj jag lådan! Komsi komsi lilla vän!"
Och ut kommer den skallige följd av råttantoj bärande på en handske av stor storlek.
Herrejösses! Att det krävdes en liten halvnaken råtta för att få den skallige att mjukna! Kunde jag aldrig gissa!
Återigen; Välkommen, till det lilla, lilla huset Charlie alias råttan!